Onsdag 31 mars. Vurpan och Nestorn sammanstrålade hemma hos Elitaren. Vurpan kom med sin crosshoj på hängaren. Nestorn kom med pedalkraft. Vinden var runt 8 m/s ifrån ost. Man satte kosan norrut genom Hofterup och sedan mot Furuhill. När man kom ut från den läande skogen så var vinden bister. Mitt i nyllet, som Baloo sade när han fick sig en smocka av Mowgli... Utanför Dösjebro råkade man på torrtryckare Kent. Han har ju också en racer. Jodå han skulle bara käka en macka, sedan skulle han också ut. Men han tänkte köra åt andra hållet för då fick han medvind, sade han innan han återgick till sofflocket.
Trion fortsatte genom Dösjebro och svängde sedan mot Södervidinge. Uffes och Rolfs bröd doftade förföriskt i näsan. Snålvattnet började rinna. Men mandom mod morske män. Kom förbi Södervidingebagaren och så kunde man åter koncentrera sig på cyklingen. Stora Harrie nästa. Där vände man mot Krutmöllan. När man fick nedförbacken mot ån så släppte motvinden. Farten ökade. När ån var passerad så fick man första backen. Nestorn piggnade till direkt. Elitaren gjorde likaså. Vurpans växelreglage fastnade så han fick sega på stora klingan hela tiden. Jämnt var det i backen. Men till sist kunde Elitaren med uppådande av de sista reserverna köra ifrån. Det var första gången på ett à två år som han lyckades med det!
Vidare genom Hoby gick färden. Nu hade man vinden rakt i ryggen och den nedgående solen rakt i ansiktet. Härligt. I ett raskt tempo fortsatte man mot Kävlinge. När man äntrade nästa backe. Stid igen mellan Nestorn och Elitaren. Dött lopp men backen avslutades med en fart av nästan 40 knyck, uppför!
I lite lugnare mak rullade man mot Kävlinge. Där passerade man igenom byn via Kvarngatan. Innan man rullade ut på 104:an så skulle man passa på att peta ner kedjan på mellanklingan. Viren satt stenhårt frmme vid handtaget. Antagligen var det något i handtaget som gått sönder. Men viren hade givit lite med sig så nu rasslade kedjan... Men assisterad av tvenne kexchoklad från Elitaren så fixade vurpan rasslet. Han lade tvåpacken mellan ramröret och viren. På så sätt sträcktes viren de millimetrar som behövdes.
Sedan bar det av igen. Uppför backen med sidvind. "Var är backen , flickor, ropade Vurpan när den nästan var avklarad... Han var imponerande. Crosscykel med breda nabbavinterdäck. Ändå hängde han som en plåsterlapp på de båda andra. Det var bara när de fålarna gjorde kick-down och drog på för fullt som han inte hängde med. Imponerande.
När backen var avverkad så svängde man mot Furulund och så vidare igenom Kävlinge igen. Upp för Höjsbacken och emot Hög. I Hög så svängde man av mot Västra Karaby. I karaby så förevisade Elitaren stolt sin tvåaxlade vagn som han fått till sin "Grålle". Nu var det bara några enstaka kilometrar hem. I lite lugnare tempo avverkades dessa. Totalt så avverkade man ganska precis 50 km denna dag på lite drygt 1 h 30 min. Alltså ganska precis 30 km/h i snitt. Nästa gemensamma träning blir på söndag.

Nestorn beundrar Vurpans djungelmekanik
bestående av två kexchoklad under en vire...

Elitarens ögonsten, Grålle...

Onsdag 24 mars. Nestorn och Elitar'n träffades strax innan Saxtorp. Vädergudarna (läs SMHI) hade lovat fint väder med mycket sol. En svag norostan skulle kyla av solens strålar lite försiktigt. Facit gav att det som stämde var vindirktningen... Kvicksilvret föll snabbt så det var med darr på ribban som man klarade nollan.
I Saxtorp så hade Vurpan dragit till handbromsen på sin allt muggigare Volvo 850. I sin glatt röda Saecojacka stod han och fixade med sin crossbåge. Nädå det är inte någon MC. Visst osar den ibland, men det stod ingen tvåtaktare för den osen... Dessa trenne presumtiva Spanienresenärer jagade tillsammans vidare mot den fjärde. Hillis hade som seden bjuder varit i Hylte under dagen å jobbets vägnar. Strax innan man var framme vid Munkebäck så hördes en röst bakifrån: Kom igen då gubbar och så raff, raff, raff lät tramptagen när Hillis kom förbi stående i spurten.
Jag såg er så jag gömde mig bakom huset, sa den lille spjuvern. Tillsammans trampade nu alla fyra mot Rönneberga, denna skånska alp. Kallt och isigt om "snoken". Men värmen spred sig alltefter, inifrån. Uppe på toppen stannade man för att Vurpan skulle kunna jucka lite med sin framväxel. Den hade "begat" fast som man säger på ren Skånska. Efter en stunds idogt arbete så övertalades mekanismen att röra på sig, lite i alla fall. Cykel hade inte blivit nyttjad på ett år. Servicen under desssa månader bestod väl mest i att ta bort spindelväv...
Så bar det av igen. Nerför. Hur rutinerat är det att stanna på en topp för att meka en fem minuter och sedan åka utför när man blivit lagom kall? Inte blir man varmare under utförslöpan. Men När man var i Tågarp så hade man fått upp temperaturen igen. Bommarna var nere så man svängde vänster för att söka sig mot Ottarp. Nestorn krigade som vanligt i varje backe. Hillis jagade med han också. Vurpan imponerade med sina 5 mil på cykel detta året. Hade han månne mörkat sin träning? Troligen. Vurpan var i ruggig form...

Sundvik
Siktet var inställt på Sundvik. Nu var det rakaste vägen dit som gällde. Kursändringen åt väster gjorde att man slapp den direkta motvinden. Kantvind var det som bjöds. En viss förbättring alltså. Fter ett tag så nådde man Glumslövsbackens högsta topp. Nu var Sundvik nära. Nerför, ut mot havet. Lyss till det svaga kluckeliporlandet från läkustens stillhet. Mörkt som i smen's aktre regioner. Men stillheten inspirerade och laddade de halvfrusna batterierna. Så kom man fram till Sundvik. Nestorn och Hillis pep iväg. Efter ett tag så drog även Vurpan ifrån... Hade han månne mörkat sin träning? Troligen. Elitaren snörvlade och hostade sitt slem när han tog sikte på de tre röda bakljusen. Uppe på toppen stannade man till för den obligatoriska chokladpausen och fotograferingen. När den krispiga kexchokladen var uppäten och bilden säkert nerladdad på SD-kortet så bestämde man sig för ytterliggare ett varv. Återigen så drog Nestorn och Hillis iväg. Elitaren var bättre på hugget denna gång. Taktiken var upplagd. Ligg inte och sega på he-man växlar. Gå snabbt ner på lilla klingan och använd det stora området i utväxling som bjuds därifrån.
Jo kyss... Kedjan lade sig till ro på vevpartiet. Så var det bara att hoppa av och lägga upp den kletige svarta på klingan igen. Hillis vände och kom ner som stöd. Efter några sekunder så var man på väg igen. Men inte orkade Elitaren köra ikapp, men å andra sidan så gjorde Hillis det med den äran!
Nu bar det hemåt. Nerför Glumslövsbacken. Ner mot Landskrona. Nestorns ben gick i sedvanlig ordning som lärkvingar. In till Landskrona och sedan på vindlande cykelvägar ut mot Häljarp. Här vinkade Hillis på återseende medan Elitaren fick sig ett ryck och drog ifrån för en stund. Nestorn kom och hade samma njugga inställning till nedvarvning som vanligt. Vurpan drog ikapp honom. Elitaren drog nytta av rullen. Sedan smög han sig upp emellan Nestorn och Vurpan. Höger hand smög sig lömskt ut och fick tag i den lilla tappen som Nestorn har bak på sin sadel. Kontakt! Nu var det bara till att tolka...
Det tog en stund innan Nestorn förstod varför rakan kändes som en stigning...
I Saxtorp så vinkade man farväl till en belåten Vurpa som var verkligen på hugget. Detta var verkligen kul. jag kommer på onsdag igen. Ja och på söndag. Jag jobbar till tre på natten. Men vi behöver väl inte köra i gryningen?
Knappa åtta mil på knappa tre timmar. Lite drygt 700 m stignig. Mer data finns att hitta på vidstående diagram. Nästa gemensamma träning på söndag.

Söndag 21 mars. Hillis och Nestorn var redan i Saxtorp när Elitaren anslöt söderifrån. Det var ett oherrans regn och blåsväder. Som tur var så hade regnet avtagit lite liksom blåsten. Men vid elitarens boning så hade allt som kunde blåst omkull. Soptunnan, tunga plankbitar som stått tryggt lutade mot carporten hade slängts omkull likt spelkort. Men med väderkornet på en ny cykelsäsong så var det inget som kunde stoppa trion. Hillis hade kvar formen från onsdagen och ångade på friskt på de klistriga och dyngiga grusvägarna. Det finns inga stigningar att räkna med i Saxtorpsskogen och Järavallen. Men klistrigheten i spåren grorde att det ändå blev styrketräning för benen.
Hillis kastade sig vilt ut på de ringlande stigarna. Runt i snirkliga banr gick det. Ibland var det bara rudimentära stigar. Man såg inte så mycket av dem utan fim chansa och se. Visst gick det framåt. men när man körde igenom den friskt gröna, mjuka, lena mossan så var det till att växla ner och trycka på ordentligt. Ganska länge höll man på med att snirkla omkring på stigarna i Saxtorpsskogen. Men allt efterhand så närmade man sig Välandalen. Nu var man dock längre söderut än vanligt. Helt plötsligt så vek Hillis av går det dock attellan två små stugor och ner. "Där går det inte att komma över" sade Nestorn visst och säkert... Men Hillis kom inte upp igen. Så de två kvarvarande Cyklofånarna gav sig utför den branta slänten även de. Långt där nere i det dyngiga snåret skymtade man Hillis båge. Men var var Hillis? Hade han gått ner sig i ett av dynghålen? Nejdå Där var han ju. lite längre söderut så hade han hittat en spång. Vandrande till fots drog man sig dit och över bäcken på den smala spången. Sedan kastade man sig för omväxlings skull norrut på välandalsstigen. Upp i ändan av den precis vid motorvägen. Här skymtades två rådjur som lite stört och irriterat tog ett par skutt längre in i slyet. Omtänksamt och hänsynsfullt så tog Cyklofånarna en vid sväng runt rådjursparet. Sedan fäljde man vägvallen som var flera meter hög. När man kom fram till en stor pöl med öppet vatten klättrade man uppför vallen och satte kurs mot stigarna på andra sidan asfalten. Medvine. man kände hur man blev viktlös vid varje knalle. Faretn kittlade gott i maggropen. Hillis trampade oförtrutet på medan de bådda åldringarna gjorde vad de kunde för att hänga på. Förbi sjöarna gick turen och vidare ut längs ridstigen till Hofterup. Den svarta dyngan öppnade välvilligt sin famn när trion kom rullande. Svarthålen gjorde allt de kunde för att hålla kvar ryttarna i sin mjuka klistrig famn. Men här mfanns det benmuskler. Så inte denna gången i alla fall! Diverse björkar ligger lite slarvigt över stigen. De flesta går det dock att cykla över. Man kan ta den stora klingan till hjälp när man skall över. Ryck upp framhjulet över stocken. Se till att vara i trampposition när den stora klingans tänder biter sig i björkens ved. Trampa till och fräs ur lite ur stocken samtidigt som du får fart att låta bakhjulet rulla över. Sedan gick turen vidare längs vägen ner mot Skönadalscentrum. Innan stigen tar slut så svängde Hillis ner mot mossen igen. Ut på den svarta vägen. Låt dyngan skvätta omkring. Oj där är ju en smal och sned spång. Samma som Hillsi vurpade på i söndags! Attack!!! Jodå alla rullade helskinnade över, lätt som en plätt. Så fortsatte man ut på ängarna och letade sig vidare genom Hofterups mosse. Dyngigt, dyngigt. Dykarn kan ju bara beklaag att hon inte var med. Tänk att få leka med pågarna i dynglådan!

Rundtramp
Låren blev allt stummare. Hela tiden sög underlaget. I dyngpölarna så var det viktigt att man hade ordning på rundtrampet. Dyngan skvätte och hjulen spann. Tidvis stod cyklarna stilla. Men då var det till att hitta fäste igen och bara fortsätta dra runt pedalerna. Nu började man att likna deltagarna i novemberkåsan. Lera och dynga över allt. När specialsträckan genom mossen var klar så var det vattengraven på vägen ut mot motorvägen som skulle passeras. Vintertid brukar det gå fint. När vattnet och dygan är tillfruset så är det enkelt att rulla över. Hillis satsade för fullt och stänkt över. Cykeln höll på att fastna på väg upp ur vattnet, men hans sega rundtramp räddade honom från denna nesa. Elitaren satsade även han. Och si, för första gången i världshistorien så klarade han dynghålet i tinat tillstånd! Ner en sväng vid strutsfarmen sedan var det dynspecal igen. Dyngigt, dyngigt. Men med spända muskler och rundtramp. Tryck ner dra upp, så kom man igenom även här. Ryggarna blev allt svartare av den dyngkaskad där stod varje gång däcket släppte och sprätte till. Vilken färg man hade på cykeln gick inte ens att gissa sig till. Hade man inte koll från början så...
Nu var man i något av en återvändsgränd. Så hej och iväg mot specialsträckan genom mossen igen. Tidvis är det väldigt tätt mellan träden. Detta fick elitaren effara när han fick en björkstam i barendsen. Tvärstopp. Dock var lyckligtvis farten så pass låg att han inte blev avkastad från sadeln...
Nu började mjölksyran kännas på allvar. aj, aj, aj, oj, oj, oj, vad det kittlade och molade i låren. Men nu var det ju bara raka vägen ut til Järavallen. Hillis i spets med Nestorn hängande som en släp bakefter. En lucka ner sedan till Elitaren som kom pustande och stånkande efter bästa förmåga. Upp över bron och så rakt ner. Elitaren fann en ny stigsnutt rakt fram från bron. manligt nog var där även ett eller annat björnbär att köra igenom... sedan gick turen runt och ner mot parkeringen och så ut på den gula slingan. Där siktade nestorn högt och passerade Hillis samtidigt som hillis följde det invanda spåret och svängde åt höger, ut mot lithorinavallen. Nestorn försvann som ett jehu rakt framåt! Men efter någon minut så hittade även Nestorn vägen till specialsträckan på lithorinavallen. Ett och ett havlt varv åå denna sedan gick man över piggatrån igen för att leta sig tillbaka mot gångbron. Medvind längs slingan. Farten blev tidvis svindlande. man kände hur viktlösheten inträdde vid vissa små knutor. Härligt och pirrande! Det gick att satsa på stigarna denna ruskiga dag. Det var inte många flanörer som vågade att sticka ut näsan i rusket. Tilbbaka över bron och så rullade man lite lugnare vägen mot elitarens boning där cyklarna fick sig en välbehövlig avspolning. Sedan kunde Nestorn och Hillis lunka hemåt för att int sofflocket även de...
35 kilometrar avverkades under de dryga två timmarna turen varade. 305 meter stigning var inte så myycket att skryta med. Men det sugande underlaget gjorde att den siffran nog skull matchas med en bra bit över 1000 meter stigning...
Nästa gemensamma träning blir på onsdag då förhoppningsvis även Vurpan deltar!

Nestorn kånkande på sin springare över den smala spågen

Hlillis med sin lätta proffsscykel över spången...

Onsdag 17 mars. Nestorn Och elitaren möttes i Saxtorp. Hillis skulle också ansluta, men han hade varit i Hylte å tjänstens vägnar så han kunde bli lite sen. Duon satte kurs på Munkebäck via Häljarp. Jodå Hillis stökade runt i chateauet. Ut kom han med andan i halsen och ett reflexkoppel över axeln. "Tillhör du den cyklande polisen?" blev den självklara frågan. Ett fniss blev svaret medan han slank in i vedskjulet för att hämta sin orange springare.
Det var nästan sommar i luften. När Elitaren körde hemifrån visad kvicksilvret på 12-13 grader. Nestorn hade någon grad svalare. Men vilken upplevele att cykla i den ljumma kvällningen. Det spratt i Hililis ben. Han vevade på i ett ordentligt tempo mot Rönneberga. Upp för knallen med en lucka till de båda andra. Sedan bar det utför. Det var bara att stå på utför. Det var fortfarande ljust så att man såg vägbanan ordentligt. Dessutom så blev man inte nedfrusen av fartvinden denna ljumma kväll. Häääärrrlligt! Efter Rönneberga så var det Tågarp och så mot Sireköpinge. Lite tävling blev det i backen. Hillis bevakade hela tiden sin förstaplats. Nestorn stumnade lite. Men färden gick vidare. Eftersom Hillis hade spänt upp fjäder ordentligt så lade han sig i spets och vevade på. Det gick undan in igenom Sireköpinge och så var det upp till vänster mot Halmstad. Här kom Nestorn osynligt visslande förbi i ytterkant och var först uppe för backen. Revanch! Igenom Halmstad och så efter ett tag till vänster mot Ekeby. Nu började det skymma så pass att baklyktorna fick tändas. Från Sireköpinge till Ekeby är det en inspirerande väg, slingrig och kuperad.
I Ekeby så höll man på traditionerna och stanade till för en chokladpaus. Fy f-n, sade Elitaren. Man får ju svälja chokladen tillsammans med hjärtat och spyorna... Hillis såg bara mer inspirerad ut i sina pigga ekorrögon. "Ska vi rulla av lite hemåt" undrade Elitaren. Tystnad blev svaret. Hillis kroppsspråk visade at här skulle det inte rullas. Spyor och hjärta var ju på plats igen, så varför sjåpa med att rulla? Frenetiskt vevade han på. Nestorn och Elitaren jobbade för glatta livet på att hålla sig kvar på rullen. Elitaren fick nöjet att göra Hillis favorittrick på, just det, Hillis. Han trampade ifatt och tog tag i sadeln och lät sig bogseras... Nu på hemvägen så hade man vinden mitt i snoken. Men som tur var så var det ingen större kuling, även om vinden märktes.
De båda gubbarna började krokna på allvar. Än var det Elitaren och än var det Nestorn som behövdes väntas in. I Tågarp så svängde man höger direkt efter järnvägen. Upp för den goa backen och så vidare mot Vadensjö. Här tog man till vänster upp mot Rönneberga igen, men svängde av mot Asmundtorp precis när den ordentliga stigningen började. Gubbarna konfererade om att det kändes skönt att man snart var i Munkebäck och kunde veva av "pågaspolingen" så man kunde få lite lugn och ro... Jodå, räddade av gång-gången. Hillis svängde av för att köra hem och krama om Pia och katten. Med dimmiga ögon och löddrande munnar så makade sig den kvarvarande, utlakade, resten av trion hemåt även de. I Häljarp så vinkade Nestorn och svängde av heåt. Denna dagen tog han inte omvägen över Saxtorp. Han hade dock Eitarens fulla stöd. Knappa tjugo minuter senare var även Elitaren hemma. 80 km avverkades med en snitthastighet på 29,2 km/h. 580 m stigning lade man under sig. Nästa gemensamma träning blir på söndag.

Söndag 14 mars. Nestorn och Elitaren träffades som avtalat 09.30 i Saxtorp. Men var blev Hillis av? Det var ju han som tagit initiativ till den tidigare tiden... Nestorn och Elitaren körde några repor funt om. Fram och tillbaka till Häljarp. Några varv i rondellen. Så fram och tillbaka mellan Stora Byvägen och rondellen. Till sist så tog man upp mobiltelefonen. Man fick kontakt med Hillis bättre hälft, Pia. Tekniska problem med cykeln, men "drullen" var på väg och beräknades anlända inom någon enstaka minut. Jodå, efter ett par minuter så siktades Hillis i sin blåa skrud.
Solen lyste med sitt varmaste ansikte denna dag. Temperaturen steg snabbt. Lite hade alla tre lättat på klädseln. Tjälen var på väg ur marken så grusvägarna var sugande tunga. det var som att cykla på flugpapper. Dessutom var både Hillis och Elitaren trötta och ur form. Hillis hade konsumerat för mycket antioxidanter och rökiga Skotska drycker. Elitaren var nedstämd och hade dessutom sviter kvar i kroppen efter att ha varit flytthjälp dagen innan. Men Nestorn, "gubbavj-v-l-n" trampade på med raska tramptag. Spänstfenomen!
Turen gick ut i Saxtorpsskogen. Vindlande och svindlande stigar. Dyngan skvätte. Tänk att den dyngälskande Dykar'n var inte med. Oj, oj, oj, vilken miss! Hon ägnade sig åt att kasa på brädlappar på snö istället. Hur som helst så begav man sig efter en stund ut mot Järavallen. Ner i Välandalen över spången. Där hade någon motorcykel passerat. Djupt lerigt spår. Hillis tog spets och kastade sig över spången. Men MC spåret hade andra planer för honom. Bakjulet började glida på spången. Sakta (verkade det som) lade han sig allt mer på sidan. Så precis över spången drullade han så slutligen omkull. Nestorn och Elitaren passerade spången försiktigt till fots... Men sedan gick färden vidare ut mot Järavallen. Det var mycket folk ute i denna den första riktiga vårdagen. Man tog "baklöpa" på den vanliga stigen. Alltså dundrade man förbi sjöarna och så vidare rakt ut i mossen. Blött och dyngigt. Men några centimeter ner så låg tjälen kvar. Detta gjorde det geggigt på ytan och tidvis snorhalt när man fick dyngplaning på tjälen. Fördelen var att man inte sjönk ner i dyngan. När man kör en invand slinga baklänges så blir den som ny. Det är ett helt annat landskap som visar sig. När mossen var avverkad och man drog sig upp mot gångbron över E6 så hade man medvind. då var det så varmt att man skulle kunna ha kört i korta kläder! Sommar!! Härligt!!!
Vid brofästet så var det dagsN för lite choklad och fotografering. Den söta kexchokladen smakade fint och piggade upp de trötta kropparna lite. När godiset var nersköljt av några klunkar klorerat kranvatten så äntrade man cyklarna igen. Kosan var inställd på slingan vid lithorinavallen. Hej och iväg. Det var gott om flanörer ute. Bilarna stod tätt packade på parkeringen. En kort repa på den gula slingan sedan gav man sig ut på lithorinavallen. Den slingan står sig i alla väder. Ett blått Öresund i fonden gjorde iinte upplevelsen sämre. Ett och ett halvt varv sedan gick man av och följde golfbanan österut. Målet var nu att ta sig över bron igen för att sedan rulla hemåt. Hillis gjorde relektionen att det var riktigt tungt och att man inte fått en endaste millimeter gratis. Alltså inte en millimeter gratisrull. Men det ger ju av andra sidan starka ben, så varför inte? Man rullade genom mossen och ut mot Hofterup. Man ledsagade den trötta och bortkomna Elitaren till hans bostad. Där passade man på att skölja av sina dyngiga cyklar. Man bestämde att köra racer på onsdag. Väderprognosen inför denna dag var kalas. Dagens äventyr blev 37 kilometer långt.

Söndag 7 mars. Det var ett tag sedan man var ute tillsammans. Diverse opnassligheter har strött sand i maskineriet. Men dennna kyliga söndagsmorgon var det inte bara Vasaloppsåkare som var uppe. Trenne Cyklofånar möttes i saxtorp kl 10.00. Hillis kom norrifrån, Nestorn österifrån och så Eiltaren från söder. Snabbt lämnade man asfalten för att rulla ut i skogen. Stigfinnare Hillis var på upptäckarhumör. han ledde ut trion på många stigembryon. Ett antal runder där på cyklarna och där hade varit en stig...
Efter diverse snirklingar runt i skogen så kom man fram till Välandalen. Ner i ravinen och rulla över bäcken på spången. Följ sedan den naturskönt ringlande stigen på ravinkanten. Efter cirka kilometern så tar stigen slut och man får passera asfaltvägen. Nu är det inte långt kvar till Järavallen. Dagen till ära så valde man att köra till höger direkt vid sjöarna. Detta gjorde att man så småningom fick dra sig upp på asfalten igen för att ta sig över motorvägen via rondellen vid Saxtorpsavfarten. den. När man trixat sig runt sitt dryga varv så rullade man nerför slänten och jagade över Barsebäcksvägen. En liten gång mellan tagtrådsstaketen ledde ner till stranden. Man gav sig av söderut mot Barsebäcks Saltsjöbad. Tungt och trixigt var det. Tången låg i ett tjockt lager. Bitvis var det i princip omöjligt att cykla. Men det avskräckte inte denna trio. Oförtrutet avancerade man söderut. Halvvägs till Saltsjöbaden så tog man sig en liten avstickare på en sandrevel. Längst ut på denna revel låg där en röd boj med en rostig kätting som slutade i en av de tramsigast små blyplättar man kan tänka sig. Inte konstigt att den låg uppspolad på stranden... Men det var ju inte Cyklofånarnas problem så snabbt vände man den blekröda plastkulan ryggen och ångade vidare. Vassen och tången avtog och det blev lättare att cykla. Hillis spratt till med sina friska ben. Oj, oj, oj, här gick det undan. Strax innan Saltsjöbaden så försvann Elitarens framhjul ner i en grop. Detta föranledde hans springare till att kasta av sig sin ryttare. En volt över styrstången så var det klart. Men det stoppar inte en Cyklofåne. Upp igen och så efter Hillis. En liten tur ut på bryggan vid badplatsen, sedan var det bort till stenpiren vid Tegelvik för att ta sig upp för Stenbocksvall. På stigen mot Barsebäckshamn mötte man en annan MTB:are. Häääärligt! Så en bra fart på stigen som ringlar sig längs stranden ner til hamnen. Här slog man sig en lov ut på piren och såg när Göran Garmer med besättning lade till med räddningskryssaren. Men Elitarens knä hade börjat göra sig hört igen så man vände kosan mot Hofterup igen. Nordanvinden kändes när man fick den i näsan igen. I Hofterup så svichade man förbi skånes Cykelförbunds ordförande, Rolf Johanssson, med fru. Hej, hej och iväg. Några tramptag senare så var man vid Elitarens boning. Här hade man cykelvård innan Hillis och Nestorn fortsatte hemåt. Då diverse problem hade tillstött under färden så hade mätarna inga tillförlitliga data att ge. men närmre tre timmars färd gav bortåt de 48 kilometrana tillryggalagd sträcka. Nästa gemensamma träning blir på onsdag.

Hillids poserande som en Havfrue på ett isflak. Naäe, inte riktigt.
Istället för isflak så var det ett stort frigolitblock...