Söndag 27 februari. Hillis hade fortfarande inte hämtat sig från sin förkylning. Vurpan är fortfarande på skidresa. Atomen är troligen på Teneriffa eller så för att cykla. Osv, osv. men Nestorn, Bengeten och Elitaren härdar ut i detta köldhål. kvicksilve´ret stod på 6-7 minusgrader när man rullade ut. Nordanvinden gick genom märg och ben. Brrr. Det var hålingens vad kallt det var. Elitaren hade vinden mitt i snoken på väg mot Saxtorp. Där mötte han Nestorn. Bengeten då? Konstigt, sade Nestorn. han brukar alltid vara väldigt tidig!? Nestorn och Elitaren cyklade hem till Bengeten. Precis när de kom fram så kom Bengeten upp från källaren ledandes sin cykel. Tillsammans begav man sig mot Saxtorpskogen. Det var bitvis eländigt halt. Snön som hade smält till vatten eller i alla fall blivit till en naturens egen sorbet hade sedan frusit i sin form. Detta inebar att fotspår och annat var permanentade i den ishala glasyren... Man försökte så gott det gick att ta sig utanför de tilltrampade stigarna och köra på kanterna eller till och med helt obanat emellan trädstammarna. man gav katten i att snirkla runt på stigarna i Saxtorpskogen. De var för eländiga att ta sig runt på. Ned över Välanbäcken och vidare i dalen. när Elitaren kom upp till vägen så vätade han på de båda andra. Och han väntade och väntade. Men inte kom det någon där inte... Elitaren vände och körde tillbaka efter ett tag så fanna han de båda andra. Nestorn hade dragit av sin sprillans nya kedja...
Med assistans av Bengeten kom han dock på banan igen. Vidare längs Välanbäcken och så upp över vägen till Saxtorpsavfarten. Vägen där var nykrattad(!). Tempot ökade och så rullade man vidare till första sjön. Härlig blank is som bar. Nu skulle man ut och prova hur det var att cykla på ön. Försiktigt rullade man över isen. Precis innan ankomst till ön så halkade Elitarens cykel undan. Det var inte lätt att komma upp igen. Isen var snorhal. Men det lyckades till sist och så blev det åter fast mark under fötterna. Det var tungt att cykla i skaren. Öns sidor är också ganska branta men efter ett varv så kunde man återigen anträda isen. Samma scenario upprepade sig igen. Precis innan landbacken så dråsade Elitaren i backen igen... Vid hemkomsten visade det sig att LCD skärmen på digitalkameran gått hädan. en stjärna satt "prydligt" uppe i högra hörnet. Något vettigt kunde heller inte presentaras på den skadade skärmen. Det blir till att lämna in den för lagning på måndag.
När man kom upp till bron över motorvägen så beslöt man sig för att hoppa över den turen. Stigarna där var säkert ordentligt isiga i sin knaggiga form. Så man fortsatte precis som förra söndagen rakt ner mot Hofterups mosse. Sedär Bengetens och Elitarens cykelspå fanns kvar i snön! Det var nog unikt. När har man kunnat se sina spå i snön efter en vecka. Ingen annan hade kört eller gått i dem. Dessutom låg ju snön kvar. Men det var inte tid till att filosofera över detta faktum. Vinden var bitande kall så man jagade på ut i kärret. Här gick det ganska fort idag. Där var ju inga dynghål att sjunka ner i. Så länge det fanns lite barmark eller oisad snö att få fäste i så var det inga problem. Efter kärret siktade man på Elitqrens bostad. En timme och fyrtio minuter efter starten var han hemma igen. Kexchoklad till alla och så rullade Bengeten och Nestorn mot sina respektive hem medn Elitaren gick in för att duscha och sedan tända i bastun!
19 kilometrar avverkades denna dag.

Söndag 20 februari. Hillis låg nerbäddad med feber. Vurpan var i Chamonix för att göra sig förtjänt av namnet. Kvar blev til slut bara Nestorn, Bengeten och Elitaren, Man utgick i vanlig ordning från Saxtorp. In på grusvägarna. Oj, då vad halt och marigt det var. Plusgraderna gjorde snö- och skartäcket till en modd eller isgröt. Cykeln kanade lätt i sidled. Iblan var det ett sjutusnas vinglande hit och dit. Nestorn sin vana trogen från landsvägen låg gärna c:a fyra cm fån baknavet. Riskabelt. Det är säkrast att ha ett hyggligt avstånd sådana här dagar. På tiondelen av en sekund kan det vara så att man ligger på backen och sprattlar. Men det är ju bara att trampa på "Fridens kilowatt i pedalerna".
Man tog sig runt lite i Saxtorpskogen innan man kastade sig ner i Välandalen och vidare ut till Järavallen. Där mötte man Hilsis svärföräldrar, Eleonore och Tommy. Ett muntert hej-hej, sedan var det vidare i spåren. En och annat vurpa eller annat stopp blev det på vägen. Det gick inte så snabbt, men man fick jobba för varje decimeter som man forcerade. å fick Nestorn problem med bakväxeln. Den höll på att åka in i ekrorna! Nestorn ch bengeten fixade och trixade. Det är nog bara växelörat som är krökt, sade Bengeten lugnande till Nestorn. Jodå det verkade som att getingen åter igen gick att cykla på. Efter drygt en timmes cyklande var man vid motorvägsbron. Hä beslöt man sig för att cykla direkt ut i mossen och skippa västra delen av Järavallen. Ute på ängen så blev det helstopp för Nestorn. Han fick vinka adjö för att stega hem till fots. De båda kvarvarande fortatter runt i mosssen. Mossen var förhållandevis enkel eftersom det fortafarande var tjäle i marken. Dock var de vanliga stigarna betydligt svårare. Specielt eftersom där var folk som gått där. Att cykla i den orörda snön var inget problem. Men att göra det i tilltrampad snö var mycket besvärligare. Den tillpackade snön styrde på ett helt annat sätt. Besvärligt, besvärligt... Men de skulle bara vetat vad som väntade dem... Vägen från mossen och till Hofterup var nog den besvärligste biten på hela rundadan. Oj vad tungt, Aj vad besvärligt. men hurra vad kul. Men arbetet började ta ut sin rätt. Gubbarna började bli trötta...
Efter knappa två timmar var man hemma vid Elitaren. 19 km var avverkade under denna tid. Snacka om besvärligt underlag...

Han körde och småtrissa i alla motlut. Utan Elitaren blir det ju inget lala. Fast när jag just skilts från Nestorn och var på var mot Häljarp kom han smygande bak ifrån och sa något som liknade ööööööööööööh. Då var det nära det blev lite lala. Mycket isfläckar och motvind hem gjorde att man hade lätt för att koppla av efteråt.

Onsdag 9 februari. Illandes kallt. Nestorn föredrog att äta pytt i panna hos Lisa. Hillis var inte på g heller denna dag. Vurpan var hemma för att bygga sin bastu. Bengeten däremot var på hugget Liksom Elitaren. De båda träffades i Saxtorp kl 18.00 som traditionen bjuder på onsdagarna. I Löddeköpinge så mötte Vättern upp. Oj vad kallt det blev på detta hållet, sade Vättern sedan han gjort en 180-graderssväng och börjat cykla mot vinden. Jodå kallt var det. Flera minusgrader. Men mandom mod morske män. Man dunkade på vanliga runan in mot Sjölunda. Efter sista svängen när man bara hade raka upp till viadukten satte vättern igång ett tokryck. Som ett jehu kom han längst till vänster. Bengeten var inte sen att hänga på. Elitaren fortsatte lugnt i sitt tempo. Han blev svettig av bara åsynen av de båda hetsporrarna. Vättern är en Cyklfån som har utvecklats väl och fått ett ordentligt tryck i pedalerna. Men Elitaren hade inget att frukta. De båda stod snällt och väntade vid trafikljuset på viadukten. Det var ju Elitaren som hade kexchokladet i sin bakficka... (snacka om trumfkort!).
Sedan var det samma väg som vanligt tillbaka. Ut över Burlöv Centrum Där i motlutet efter utförslöpan från rondellen var det Elitaren som fick rycket. Dock blev han inhämtad av Vättern precis innan rondellen. Jan, nu hade han i alla fall gjort ett försök. Medvinden gjorde att frosten inte nöp lika hårt i kinderna. Dock blev tårna allt kallare.

Söndag 6 februari. Hillis anmälde sig som lite krasslig och stod därför över träningen. Vurpan var även han opasslig liksom Vättern. Pantani är på träningsläger i Spanien. Dykar'n tar hand om sin dotter, Isadel! Bengeten hade fortfarande sviter efer förra söndagens vurpor och gav därför sig ut på egen hand tidigt om söndagsmorgonen. Atomen har lite långt att köra... Kvar var bara de två gråhåriga; Nestorn & Elitaren. Det var en svag sydorienterad vind ochnågra grader kallt. Vinden märktes inte så mycket så länge den var med. men när man fick den emog så skar den som en slipad skallpell genom alla fina high-tech kläder. Snabbt svängde man av från asfalten och ut på grusvägarna i Saxtorpskogen. Upp mot scoutstugan och så ut på lite slingrande stigar. Skönt. Stigarna kräver lite mer effekt i pedalerna samtidigt som farten sjunker. Detta gör att en behaglig värme sprider sig i kroppen. Trix och knix. Några enstaka träd låg kullvälta sedan stormen. Några gick att cykla förbi eller över. Andra föranledde cykelryttarna att gå av oh lyfta eller leda cykeln runt eller över hindret. "Som vanligt" råkade man på LCK i närheten av Välandalen. Även de hade en decimerad styrka. Nils Bokelid och Kjell Månsson. När spången över Välanbäcken var avklarad så hade man ett litet rådslag. Man beslöt enhälligt att slå ihop styrkorna. Så gemensamt begav sig kvartetten iväg längs stigen vid bäcken med riktning mot Järavallen. En liten avstickare ner mot och förbi den första grundvattensjön innan man begav sig vidare ut på ridstigen som tar en runt i en vid cirkel mot gångbron över E6.

Man trixade sig igenom bommarna och så rullade man ner och vidare in mot Järavallens parkering. Det var en hel del flanörer ute i det friska vintervädret.Många med lössläppta hundar. En och annan fyrfoting jagade de tvåhjuliga ryttarna under gläfsande skall. Men inngen rädder för jycken här inte. Men man kan ju ta sig en funderare på vem det är som släpper sina hundar lösa när de inte har det minsta med apell på dem...?
Men De förstärkta Cyklofånarna vek snabbt av från den gula slingan för at ta sig ut till favoritslingan längs Lithorinavallen. Denna stig var en ny upplevelse för Nils & Kjell. En posiitiv sådan. Nestorn hade lite knök med sin cykel. Han hade knäckt en eker i bakhjulet och hade därför satt på ett reservhjul. Detta reservhjul hade en kassett som var väl sliten, kedjan kuggade gärna. Men han kunde hänga med ändån. Borta vid golfbanan svängde man ner från valen och cyklade norrut igen nere på ängarna innan man återigen svängde för att cykla söderut längs den vindlande, småkuperade stigen. Ett herr- och hundskapp var ute och promenerade där. Damen i sällskapet blev lite förskräckt när hon fick syn på kvartetten. Med panik i blicken försökte hon fånga sin fyrfoa vän. Men foxtterriern var för yster. Han följde efter Cyklofånaran och skällde ut dem efter noter. Vid golfbanan så stannade man denna gången. Det var ju dags för kexchoklad. Lika viktig som fruktstunden på dagis är kexchokladstunden för Cyklofånarna.

Stärkta av de välkomna kalorierna kunde man fortsätta. Först i kanten på The Old Courses sjuttonde hål, sedan ut på stigen genom boket och vidare en bit på gula slingan. Sedan växlar det mellan gula och gröna slingan tills man åter igen kommer till gångbron. Nu var siktet inställt på nästa specialsträcka efter Lithorinavallen, Hofterups mosse. Först får man ta sig över ängarna. Som vanligt är det lite spurttävling upp för den lilla knutan på ängen. Som lika vanligt attackerar Nestorn i backen. Smygande på högerkanten kommer han. Det gäller att vara vaken och ligga i ordentligt om man inte skall bli slagen av honom. Sedan var det vidare nerför mot stigen som leder rakt ut i kärret. Idag var det ordentlig tjäle i marken och därför ganska lätt körning. Över färisten och så ut på specialsträcka nummer två. Trixigt och knixigt är det mellan björkarna och de frusna upptrampade dyngålen. Men det är ju det som är kul! Tryck på i pedalerna och ös på! När Nestorn och Elitaren var framme vid passerfållan genom kreaturstängslet så var man av med Nils & Kjell. Hade de kastat in handduken? Men efter en stunds väntan så såg man de båda koma till fots...

Tekniska probem? Jo Nils hade kört av växelörat på sin hoj. Slutcyklat för denna dagen alltså. Nils hade en son som bodde i ålstorp. Så han skulle till fots ta sig till honom för att få assitens att komma hem. De tre kvarvarande svängde till höger över ängen och ut mot motorvägen. Nu skall man passera det dyngigaste och djupaste surhålet på hela området. men tjälen gör det enkelt. Hålet var väl tillfruset och isen bar lätt när man passerade över. Va f-n? Hoppade kedjan av. Elitaren fick upp en kadens som annars bara kan förekomma i en Kalle Ankafilm. Nej kedjan påg på. Alltså hade baknavet frusit till precis sär han rullade över isen. Hur mycket han än ryste skakade och hade sig i cykeln så blev det inget driv. Alltså fick även han bryta och joga de sista två-tre kilometrarna mot hemmet medan Nestorn och Kjell fortsatte den sista rundan innan de i sin tur skulle bege sig. Elitaren joggade ikapp Nils och så fick man en en liten pratstund på vägen. Trevligt. Båda parter tyckte att det var kul att träna ihop. Även om man representerar olika klubbar så har man ju samma intresse, cykling. Vi hoppas att det blir en fortsättning på detta utbytet!
Nästa gemensamma cykelträning blir på onsdag. Samling kl 18.00 i Saxtorp. Som vanligt är det spinning kl 16.30 på Kraftverket i Löddeköpinge på tisdagar och fredagar. Välkomna!

Kompisfoxterriern ville gärna hälsa på alla. Här är det Nestorn som intresserar honom.

Fr v. Nils Bokelid, Kjell Månsson och så Nestorn vid kexchokladpausen vid gränsen melan Lithorinavallen och golfbanan

Onsdag 2 februari. Mötet var bestämt. Bengeten, Nestorn, Hillis och Elitaren skulle mötas i Saxtorp kl 18.00. Men Malin på Kraftverket ringde Elitaren. Flickebarnet var i nöd. En spinninginstruktör hade hastigt blivit sjuk och hon hade ingen ersättare... Skulle Elitaren möjligtvis...? Fåfängt smickrad kunde den allt mer grånande Elitaren knapast säga nej till blonda Malins blåa ögen. Det ställer jag upp på, sade han. Men finns det något pass att låna? Malit trollade fram en CD och några kryptiska antekningar på e skrynklig lapp. 90 minuters förberedelse för 60 minuters spinning. Det är kul med utmaningar.

Under tiden som Elitaren grenslade spinnigcykeln så jagade den kvarvarande trion iväg på MTB från Saxtorp mot Malmö. Med ystra våranande ben dunkade man på söderut. Det var en rejäl tempoökning gentemot tidigare pass. Detta märktes på hemfärden då Nestorn har sin vanliga vårvintersvacka. Denna gav honom lite problem att hänga med. Men vi känner honom. lagom till man tror att han är slagen så kommer han igen bättre ä någonsin!

Spinningen då. Jo efter 45 minuter var passet (musiken) slut. Men audiatoriet påpekade att det var ett 60-minuterspass. Så det ar att börja om från början och improvisera övningar ytterliggare en kvart. Sedan var alla vimmelkantiga och rödflammiga. Med en stel och tom blick vinglade deltagarna in i omklädningsrummen... Det blev nog bra...