Moraira måndag april 2006. Söndagens träning avslutades med att alla åkte till stranden i Moraira för att bada. Stranden vid huset var klippor med översköljande surfvågor... Alla doppade sig i det brusande Medelhavet. Efteråt gick man till glassbaren för att äta glass. Man bestämde sig för strutar med två kulor. Tre fjärdedelar av beställningen avlöpte enligt schema. Men när Baader-Meinhof spände ögonen strängt i den lilla engelsktalande flickan bakom disken och med myndig röst förkunnade: I want big balls! Då skiftade den bleka hyn till en rödbetsröd nyans. Lite förundrat kliade sig Baader-Meinhof i sitt kortklippta hår. Men så till sist kom den delen av engelskundervisning också upp från hjärnbarken. No more comments...

Dagen, den sista på träningslägret, planerades. Castells de Castell var det meningen att man skulle besegra. Den innehåller ju en brant stigning. 17% närmare bestämt. Hej hopp och upp på hästarna. Idag mätte man sträckan och stigningen från casat och upp til det planade ut till anständighet. 12% i snitt är stigningen. Med facit i hand efter 17% i Castells de Castell så ligger första biten runt de 17%-en... Men med låga växlar och lätta fjät avverkades de första 500 metrarna med de 12%-en. Sedan bar det av uppåt vidare i en kilometer eller halvannan, som dansken säger. Så utför hemväg(g)en och ner vida Benitatxchell (idag tror jag att jag har rätt stavning!) och så Teulada. Elitaren tog det försiktigt. Stod upp mycket i lugnt tempo. Ischiasen höll sig förhållandevis lugn. Det kändes att nervjäkeln var där. men det var ingen smärta. Så glatt cyklade trion vidare, Mot Alcalali och Parcent. Bergen var inhöljda i tunga moln. Det blir nog regn i bergen, funderade Hillis. Monkeyman är inte med, men vi har herr Nilsson så det blir väl en variant på de dimhöljda bergens gorillor, tyckte Elitaren...

Men lyckligtvis höll sig vädret torrt hela tiden. När man cyklat de 16 kilometrarna från Parcent och in i dalen till Castells de Castells så möttes man av det glada budskapet att vägen mot Tarbena var avstängd pga vägarbete. Ah, va f-n, vi provar. Hillis ringde till Pia för att säga att hon kunde köra mot Zumobaren, Venta Figural som numera är omdöpt till the Fox. Så började man klättringen upp. Klättringen är nätt i början. Omgivningarna var väldigt lantliga. Nästan inga hus eller gårdar på vägen. Lite getter såg man dock som hoppade uppför terrasserna när de blev skrämda av Cyklofånarnas framfart. !7%-aren kändes som en bagatell efter starterna från Casa de la Luz... När den branten och lite stigning till var avklarat så kom man till utförsköret. 11% varnade skylten. På med lösarmar och vindväst! Yaaaaaaahhhhoooooooo! Dödsföraktande kastade man sig ut. Ormande längs den karga bergsidan ringlar sig vägen. Fartvinden tjusade. Vinden som man tidigare haft i näsan hade man nu som medhjälpare. Speed! Oh yes!

Så var det stopp. Asfalten var borta. En grävmaskin blockerade vägen. Jamen... Men va f-n... I Spanien följer man ju inte alltid paragrafen. Man är lite mer praktisk i sin tillämpning. Så Man kravlade sig under grävskopans överhäng och förbi. Hola, sade man till vägarbetarna som besvarade holat med en huvudskakning. Sacramento idioto eller så tänkte de säkert. Men oförtrutet kastade sig trion upp på sina ystra, frustande springare. Några hundra meter till innan asfalten kom tillbaka under däcken. Någon kilometer till så var man i Tarbena. Detta är en pollutionsväg, konstaterade Baader-Meinhof. Hillis nickade instämmande, Elitaren noterade det hela till hemsidan...

Nu var det bara ett par kilometrar till Venta Figural/ The Fox. Med bredsladd stannade man till vid detta blåsiga (Venta!). Bocadillo atun, con tomate (Baader-Meinhof är ju med), zumo de naranja, agua minerale con gaz. I do come with it, svarade servitrisen på brittsh-english... Men det visste vi ju... Efter en god stund så dök Pia upp. Väl att niter var att Elitaren hade gissat på att man skulle vara där c:a kl 14.00. 13.48 var man där. Efter en timme i ömse om sol och ömse om moln men hela tiden med ordentliga körare så kom man åter upp på springarna. Nu var det nerför. Ner mot Callosa d'en Sarra. Vidare mot Polop och så Spaniens anus, Benidorm. Denna stinkande turistmage av griskaraktär. Några höjdpunkter finns. Den största av dem var kosan satt emot, Cervezabaren, som ligger granne med det hus Pantani har sin lägenhet i. Jarra cerveza, beställdes världsvant. Pia mötte upp för att bistå med färdtjänst till Cumbre del Sol, Moraira...

Så var om sinte sagan så träningslägret slut. Skål!

Dagens höjdprofil. 83,5 km och 1995 höjdmeter avverkades!

Baader-Meinhof med säkerhetsstängsel.
Han skulle lyfta något tungt (big balls?).

Hillis och Baader-Meinhoff i yster väntan på att
kasta sig ner för 11%-aren!

Grävmaskinen sate fart efter Cyklofånarna när de
passerat. Men han hade ingen chans...

Baader-Meinhof knoppade i bilen på väg hem från Benidorm...

Moraira söndag 23 april 2006. Under gårdagskvällen kom åskvädret Orvar in över Cumbre del Sol, Moraira. Hela Medelhavet lystes upp av blixtarna och vatennivån höjdes när störtregnet föll. Så den dagens flyt höll i sig. Kvällens näring intogs på restauranten där man åt paella. Baader-Meinhof började snacka norska med två par som satt vid borde bredvid. Direkt blev pågen adopterad av madamerna och deras gubbar. Gubarna firade lördagen i cognacer som var stora nog för 50m medley... Vägen upp till restaurangen hade varit jobbig. Mjölksyran högg likt alligatorkäftar i låren på cyklisterna. Delar av gänget valde att gå bitar av vägen baklänges... 125 är väl mycket att gå i. Men på hemvägen var det bra om man hade stora skor. Då kunde man åka utför i vattenströmmarna!

Så morgonen, söndag. Vid pass 9 slog cyklofånarna upp tittorna. Solen tvekade lite men sedan bröt den igenom. Dock blåste det rätt ordentligt. Men inget avskräcker en Cyklofåne. Är man en fåne så är man... De tighta uniformerna drogs över vinterfläsket. Krämer och salvor smetades på lite här och var. Energidricka blandades och däcken pumpades. Upp för alla 42 trappstegen. Start som vanligt mitt i 12%:aren. Noggrant och omsorgsfullt trixade alla tre med växlarna så att allra lägsta växlen säkerligen låg i. Då kastade sig hillis nerför stupet. Vi börjar neråt idag hojtade han och försvann vägen ner med gumpen i vädret. Kvar stod Baader-Meinhof och Elitaren och skakade förtvvlat sina huvuden. Han är inte klok, menade man. Störta iväg ner ytterliggare... Då måste man först cykla den vägen upp innan man kan ta sträckan från huset och upp... Aldrig. Vilket stolleprov. Så envist och principfast stod de kvr. Till sist kände väl Hillis att ensamheten blev för stor. Då kom han rullande uppför igen. Jag menade allvar sa han. Det gör vi ochså svarade duetten i chorus och startade sin kättring uppför. Jag ville ner till stranden sade Hillis lite uppfordrande. Synd om dig menade de två och fortsatte stånka sig uppför backen.

Idag var siktet inställt på att köra upp till Pedrigo. Alltså Benitatxchell (eller hur i håken det nu stavas...) Teulada Benissa och till sist Parcent innan man skulle vända mot nordost och Pego. Men när man kom till Teulada så kastade Elitaren in handduken . Ischiasen plågade honom hårt denna dag. De båda andra fortsatte mot okända äventyr medan Elitaren rullade de 13 kilometrarna hem. Aj, aj, aj, jät det när han skulle avvera den sista stignngen upp till Cumbra del Sol. Oj, oj, oj...

Tre timmar efter Elitarens hemkomst så anlände Hillis och Baader-Meinhof glada och nöjda med dagens pass. Duon brukar ha sina dubier om Eliterns ruttförslag och sträckor. Ja de till och med mobbar honom allt som oftast fär hans ansträngningar. Men redan under gårdagen så blev de lite positivare då Elitaren visade dem vägen över Pinos. En behaglig färd utan allt för hårda stigningar, vackra och rogivande omgivningar. De 70 kilometrarna som han uppskattade turen till, hånades han för. Det är fågelvägen, ha, ha, ha... 66 km visade sig turen bli... Hi, hi, hi (skrattar bäst som skrattar sist).

Hillis och Baader-Meinhof var som sagt oerhört nöjda med dagen. Lite pinig motvind upp till Pego där de åt lunch (på samma ställe som vi gjorde för två år sedan då vi hade en extra övernattning ute). Stigningen var snäll och omgivningarna fina. Sedan från Denia och hem hade man den friska vinden i ryggen. Det var svårt att hålla igen så att man hade ork kvar att ta sig up för hemväg(g)en, sade Hillis. Vi är tacksamma för din ischias, uttryckte Baader-Meinhof så finkänsligt och diplomatiskt. Idag fick vi cyklat på riktigt!

95 kilometrar avverkade dessa båda kamrater denna dag. Nu när Elitaren sitter och uppdaterar detta så har de båda åkt med färdtjänsten till playan för att bada. Nu tror jag att artikelförfattaren skall ta sig till kylen för att kunna avnjuta en cerveza i solskenet på altanen...

Ps. Ikväll skall vi äta limmarinerad tonfisk med pasta... Mmmmmmm...

Moraira lördag 22april 2006. Lite disigt på morgonen. Men frukosten intogs på altanen efter att man varit och handlat i supermercadon. Ett dignande frukostbord med musli, youghurt, bröd, jamon, queso och hela faderullan! Väl styrkta av maten så började Hillis och Elitaren justera till sina bågar. Baaders springare stod ju hos cykelveterinärens spilta i Denia. Det avar avtalat att den skulle avhämtas kl 13.00. Elitaren som promenerat så mycket i sina cykelskor satte igång med att montera de nya klossarna han införskaffat dagen innan. Dock var där en skruv som trilskades. Så pjucken fick åka med till Denia i en plastpåse. Hillis och Elitaren lastade sina springare i Touranen. Pia justerade förarsätet så att hon nådde ner till pedalerna. Sedan drogs dieseln igång och så knattrade man till Denia.

Tyvärr hade cykelveterinären inte lyckats fixa växlarna. Dock kom man sedan på att växelörat var lite knökat, så det är kanske där problemet ligger... När springaren var uthämtad och klossarna monterade så sagge man av mot Laxara och Pedrigo. Målet var att köra Pinos "bakvänt", dvs ta 20% nerför... För ovanligheten skull så hade man ingen 12% i starten. Första lilla egentliga motlutet kom inte förrän efter 22 minuter och 43 sekunders cykling! Det belåtna leendet hos Baader-Meinhof höll på att dela huvudet på mitten...

I Pedrigo så satte man av mot Alcalali och sedan Xalo. Här letade man efter vägen mot Pinos. Men det fanns ingen skylt. Men så drog Elitaren sig till minnes att det var en smal bygränd från huvudgatan som ledde dit. Så sagt och gjort satte man av in i den tränga byn. Och se där, när man nästan var ute ur byn så dör den lilla anonyma skylten upp. Nu fick pågarna dra in axlarna så man inte fastnade med axlarna mellan husen i den trånga gränden som ledde mot bergen. Strax utanför byn så infannsig det riktiga landet. Knäpptyst förutom fågelsången och tickandet från cyklarnas växlar. Baader-Meinhoff gick i spinenn. Efter ett tag fick Hillis hallucinationer. Han hörde en spansk röst. Först tänkte han att det var ett led i acklimatiseringen/assimileringen. Men han hoppade till när den spanske cyklisten kom smygandes förbi på sin titanhoj. En liten bit höll han trion sällskap men sedan yckta han nog att det gick lite långsamt. Med lätta fjät rullade han iväg och försvann snabbt framåt. Väl uppe på toppen så svängde man in på en liten restaurang som låg utslängd där i det karga bergslandskapet. Agua minerale con gaz, cafe con leche, olivas, pain y alioli dukades upp. Yes! Den hittills starkaste aliolin brännde och fräste hela vägen ner till processanläggningen. Belåtna leenden lyste upp ansiktena. Värmen spreds inombords. Detta behövdes då molnen blev allt lägre och det ångade ur andedräkten. Censuren förbjuder dock att berätta från vilken utväxt på Baader-Meinhof som det ångade...

Efter stoppet så kom 20%-aren. Yiiiiippppieeeyyyyaaaiiiooooo! De redan nerkylda kropparna tappade ytterliggare någon celciusgrad... Brrrr, vad kallt. Men efter en liten stund så planade vägen ut och man fick arbeta lite. Sakteliga kom värmen tillbaka. Så var det bara att rulla in till Benissa och vidare till Teulada-Benitaxtchell (hur f-n det nu stavas...). Sedan var det bara den sista biten hem. Upp, uppp, upppp för den förbålda avslutningsbacken.

Efter 3 h cykling hade 66 km avverkats. 1375 höjdmeter lagts under sig. En riktig myspysig dag som avslutades med att Hillis korkade upp den nyinköpta whiskyn. Mmmm, vilken fin och positiv dag, utan elände!!!?

Här ser vi dagens höjdprofil. Toppen motsvarar nästan Coll de Rates,
men stigningen är lite snällare...

Baader-Meinhof och Hillis i väntan på aliolin...

Hillis korkar belåtet upp whiskyn efter en malörfri dag!

Moraira fredag 21 april 2006. Solen strålade. Frukost på altanen med utsikt över medelhavet. Musli, jordgubbar, zumo de naranja, queso och andra godsaker. Cyklarna tunades till. Elitaren bytte framdäsk för att undvika onödiga haverier (det hjälpte föga). Väl laddade satte man iväg. 12% var lika brant som dagen före. Av någon anledning var det knäpp tyst bland Cyklofånarna, förutom flåsandet förstås... Sedan bar det av. Benissa nästa. Sedan Jalon och Parcent. Man kom ikapp ett gäng holländare. Dessa skulle dock fortsätta mot Altea när de tre stolta muske..., f'låt Cyklofånarna, vred av mot höger och Jalon. Dock var det en belgare som kört ihop med holländarna som vred av samma väg. Jakten gick igång lite försiktigt så man kom in på hans rulle. Sedan var det lite mysande upp mot Coll de Rates, 626 möh, dit delmålet var satt. På väg dit kom en man i en tröja med världsmästarfärgerna som satte igång att kriga. Belgaren och han hade sedan sin envig. Belgaren var den som till sist drog det längsta strået. Hillis och Baader-Meinhof hämtade in regnbågen och lämnade honom bakom sig. Elitaren puffade och stånkade efteråt lite ansatt av sin ischias. Uppe på toppen samlades man igen och satte igång utför, ner mot Venta Figural för att inmundiga Zumo de naranje med bröd, oliver och aioli. Mmmmmmm... Krogen hade fått nya ägare. Nya engelska hippietyper... Det var sedvanlig sting i aiolin. Men oliverna var av urkärnat lite menlöst slag dessvärre.

Väl förplägade satte man av ner mot Callosa de Sarra och sedan mot Altea. Strax innan Calpe så touchade Elitaren Baader-Meinoffs bakhjul. Klank, klank, klank, wobbel, wobbel, wobbel.I sedvanlig ordning så gick ekrarna av i sann spaghetti stil... (Håkan har du nya Campagnolo Zondaframhjulsekrar i lager?) Framhjulet började inta en närmast 8-form. Tre ekrar gone av 16 befintliga. Slutcyklat för dagen. För Elitaren alltså. Hillis & Baader-Meinhof fortsatte mot hemmet för att undsätta med bil. Elitaren strechade och solade sig. C:a halvannan timme beräknade man att de skulle vara tillbaka med bilen. Två och en halv timme senare kom bilen med undsättningen. Tvenne halvdöda cyklister körde. Avslutningen av dagen hade varit tuff. Hillis och Baader-Meinhoff brukar inte knota, men nu erkände de bredvilligt sina gränser...

Nu var det full fart mot Denia för att laga framhjulet samt att få fixat Baader-Meinhofs växlar. Dock hade cykelhandlaren i Denia inte de specialekrar som krävdes så Elitaren fick köpa ett nytt framhjul... Baader-Meinhoffs cykel fick ligga kvar över natten för observation. Sedan var det bara spettet till Alicante. Hillis bättre hälft Pia hade satt sig på flyget ner. Med sedvanligt fyrhjulsupställ stannade man utanför flygplatsen. Elitaren, fortfarande iklödd cykel-fantomendräkten stod lutad mot bilen. Det kom några svenskar och med lustig min frågade herren om de fick gå den vägen och pekade framåt trottoaren. Jodå svarade Elitaren på samma klingande svenska. Gubben såg ut som om någon tömt en ishink över honom...

Lite drygt 10 mil avverkade de som körde längst. Minst 1000 mer stigningsmeter än dagen innan blev det. Nu får vi se vad som händer i morgon. Bilder blev det inte idag. Minneskortet satt ju kvar i datorn... Så till sist efter 12 timmar i fantomendräkten kom man hem. matlagnngen började genast. Elitren kastade sig in i duschen. Men plötsligt försvann vattnet. Precis lagom till håret var schamponerat och fått lite i ögat. Så kom det lte vatten. Dock var han tvungen att hålla i knappen som fördelar vatten från kranen till duschen. Trycket var svagt. Så blev vattnet iskallt, sekunden efter skållhett. Så fortsatte et till han hade tvagat sig. Ett spanskt hushåll klarar tydligen inte att man duschr samtidigt som tvättmaskinen går. Skulle men sedan spola lite vatten i köket... oj, oj, oj... Så kl ett kom man i bingen. Hemsidan var skriven men man orkade inte med proceduren att gå ut på altanen för att få kontakt med nätet och sedan ladda upp den. Det fixar man på porgonen, morgonen till deen första problemfria dagen, hoppas man...

Moraira torsdag 20 april 2006. Strax efter tio på förmiddagen så fick man till sist kontakt med Alicante flygplats. Jodå bagaget hade komit och skulle köras ut ikväll. Kanv i hämta det själv? Jovisst, det går jättebra. Alla tre satte sig tillrätta i Toranen och Hillis lade blyfoten på gasen. Undan för "hondan" senoras y senoritas här har vi bråttom. Med ett fyrhjulsuppställ stannade ekipaget utanför terminalen i Alicante. Baade-Meinhof och Elitaren kvistade in. Man blev hänvisade in i en liten anonym gång. Vart skulle denna leda månne? En endast spansktalande bister uniformerad herre smattrade av instruktioner till duon. Jo vi skall hämta tre väskor. Vi är tre personen men en sitter i bilen utanför. Una persona upprepade han strängt. Nej menade vi vi är tre. Men efter en stund så fick han gestikulerat fram att det var bara en som fick gå in i ankomsthallen och hämta det förvillade bagaget. Elitaren fick tömma fickor och bli röntgad och så in. Fram till Iberias disk. Jodå följ med här så får du ditt bagage. Strax dök Elitarens bag upp på näthinnan, tätt följd av Baader-meinhofs och Hillis. Upp på en vagn och sedan ut genom tullen. Bagarna lastades in i bilen. Baader-Meinhof ville dock inte att hans bag skulle liga i bagaget utan han ville sitta i baksetet och kela med sin under hemresan.

Klockan 14.05 så kunde man till sist komma iväg på cykel. Dock behövdes ett par försök innan man fick rull på bågarna. Lutningen vid start ligger sisådär på 10-12%... Pulsen gick från 90 till 150 slag inom en handfull sekunder. Här var det inget mesande i starten inte. När man kom ur området där huset är beläget så började det gå utför. Vägen var dock ganska dålig så det gick inte att stå på. Broms och lugnt alltså. Kosan var inställd på Denia, norrut. Först kom man till Xavia där skulle man leta upp en bocadilloställe för att få något i magen. Pffffffsssssst lät det om Hillis bakdäck. Punktering. Hillis och Elitaren fixade punkan medan Baader-Meinhof rekade bocadillos.

Jodå bocadillos med serranoskinka y queso nersköljt med agua minerale con gas. Styrkta av näringsintaget så fortsatte man sin färd mot Denia. Klättring igen för att komma upp över en kanlle innan man siktade Denia. På krönet stannade man för att justera Baader-Meinhofs växlar. Lite bättre blev de men inte helt ok. Färden fortsatte uför. Den svala fartvinden kylde och torkade bort svetten som producerats i klättringen. God fart utför... kaboooooommmmm! Elitarens cykel började wobbla. Explosionspunka bak. Det var ett stort hål i däcket så att fortsätta cykla var omöjligt innan ett nytt däck hade införskaffats. Elitaren fortsatte till fots medan de båda andra cyklade i förväg för att införskaffa däck. Ganska precis timmen senare så träffades man igen och kunde få Eltarens Grålle fit for fight igen. Sedan började man snurrandet för att hitta hem igen. Lite olika stikspår kom man in på innan man hittade skyltar mot Gata de Gorgos. Nu var det hemlängtan. Några få backar men i övrigt förhållandevis platt. Vidare mot Teulada och så den härliga utförslöpan ner mot Moraira/Beniitxmansell. Sedan kom sista prövningen för dagen stigningen hem. 8-9% lutning.

Totalt så avverkades 75 km under de 3h 45 min som man stånkade omkring till fots och på cykel. 1270 m klättrade man under tiden.

Moraira onsdag kväll 19 april 2006. Jodå bilen gick igång. Med sin knattrande franska dieselmotor drog den oss ner till Moraira. Äntligen flyt. En ledig P-plats! Nu j-lar boys, nu har vinden vänt för oss!

Vi tog en runda på byn för att leta upp en cykelaffär. Det fanns tydligen ingen där utan man skulle köra mot Calpe så strax innan så skulle det ligga en där. Vi har en halvtimme på oss innan siestan, vi drar. Men då startade inte fransyskan... Strtmotorn snurrade runt ivrigt, men inte en endaste tendens till tändning. Några telefonsamtal senare så blev vi lovade en ny bil. Dessvärre kunde de inte komma förrän 16.30 (när siestan slutar). Lunch invid hamnen. Sedan strosade man omkring ner i hamnen och kollade på multarna som simmade upp och ner i stim för att bli matde av barnen på kajen. Lite glass inmundigades. Till sist var klockan så 16.30. Men inte i "hondan" kom där någon ny bil... Så strax efter 17 kom det en röd bärgnngsbil ifrån Benissa. På flaket hade man en grå VW Touran. Lite avspänt tuggande på sitt tuggummi så lossade han Touranen. Vänligt men bestämt avböjde han hjälp med att knuffa ut Citroenen. Han slängde i backen och vred på startnyckeln. Sakta rullade skutan ut och så kunde han koppla winchen och lasta den trilskande fransyskan.

Så kom vi iväg. Men inte hittade vi någon cykelaffär vid Calpe. Brumm-brumm. Vi fortsatte till vår kompis i Altea, Bici d'Altea. Efter en stund sken cykelhandlaren upp. Vi var ju stamkunder. Baader-Meinhoff fick inköpt nya däck till sin springare samt ett universalverktyg. Hillis och Elitaren utökade garderoben med nya cykeltröjor. När cykelaffärerna var avklarade skulle mat införskaffas. I Calpe så följde man skyltarna mot "Mercadona". Oj, oj, oj, här var det flyt i alla fall. Eget P-garage till kunderna. Vi såg hur en bil slank in igenom grinden. Biljett kom ut och bommen lyftes för den framförvarande bilen. Kanon, som på Hansagraget ju... Trodde vi ja. Inte f-n kom det ut någon biljett där inte. Kön av irriterade spanjorer bara ökade. Kakafonin av signalhorn kunde till sist inte ha överröstats ens av en Tyrolsk bleckhornsorkester...

Men till sist så kom det hjälp. Bommen öpnnades men ingen biljett fick vi... Vi fick en god sund på "Mercadona". Serranoskinka, ostar, bläckfisk, cerveza, vino, pasta, paprika, tomater, naranja, you name it, we got it... Den överfulla kundvagnen baxades igenom kassan. Åtskilligt lättare i pengapungen fortsatte man sin färd ner i P-garaget. In med allt i bilen. Nu var kosan satt mot Cumbre del Sol och Casa de la Luz.

Spanska matkassar är inte lika stabila som de svenska. Så efter något gupp och dito serpentinsväng så var påsarna i bagaget tomma. De härligt rödmogna jordgubbarna var förvandlad till en rårörd marmelad. Allt låg huller om buller. Men hem kom vi. In med kassarna. Kylen fylldes. "Du Elitaren", sade Baader-Meinhof. "Jag lovade ju dig en middag i födelsedagspresent. Jag tänkte vi tar den nu. Det är väl ingen som är sugen på att börja laga mat såhär nio på kvällen". Förslaget emottogs och godkändes utan vidare omröstning.

Men innan man kunde gå på krogen så skulle man duscha. Baader-Meinhof var först in. Ett väldigt ogenerat pustande och stånkande föranledde komentarer från de båda andra. Duschen var ingen lekstuga... Dock betygade Baader-Meinhoff att det inte var tal om att leka med kompisen. Det fanns bara inte en droppe varmvatten i huset... Detta kunde de båda övriga också intyga när de sedan i turordning intog duschen.

Väl uppfriskade med att fåt schamponerat sig och tvålat in utvalda delar av sin lekamen. Detta kompletterat att man vänt på filsingarna och för säkerhets skull även bytt laget runt sig emellan. Allt i väntan på att bagaget skall dyka upp. Nu anträdde man marchen uppför den 10-155 lutningen mot restaurangen. Här avnjöts en god måltid i fiskens tecken. Tack Baader-Meinhoff, du får gärna hålla i maten fler gånger!

I morgon, torsdag så skall vi förhoppningsvis få vårt bagage så vi kan börja cykla...

Moraira onsdag 19 april 2006. Efter ett flertal mobilsamtal, om- och bortkopplad i Sterling Airways växel så kom det till sist besked: Bagagesorteringen på Kasstrup hade gått sönder. Därför var det en hel del bagage som inte kommit med. Men imorgon skulle man minsann skicka bagaget...

Hur stora protester som vi än lade in så blir det beskedet som vi får nöja oss med. 6.55 i morgom bittida så lyfter alltså vårt bagage från Kastrup. Så i morgon till Lunch eller så kan vi få vårt bagage, i bästa fall. Som alla kan förstå är det en ganska modstulen trio som nu monterar samman sina cyklar... Vädret är härligt solig, precis lagom varmt för att cykla i. Men ingen har några cykelkläder. Hillis och Baader-Meinhof saknar sina pedaler som ligger i det förlorade bagaget. Dessutom ligger Baader-Meinhofs sadel och dito stolpe i den förkomna delen...

Ps. Vi har ännu inte vågat oss på att starta bilen... ds.

Moraira tisdag 18 april 2006. Så till sist sitter vi i soffan i Casa de la Luz. Flyget från Köpenhamn var en och en halv timme försenat vid start. när man sedan kom till Alicante så fick man så småningom fram cyklarna. Men resten av bagaget då? Ja ingen vet i nuläget något om detta....
Dock fungerade det med hyrbilen. Ja att man fick ut den och kom iväg. Väl vid Moraira så började orienteringen. Det var inte lätt. Backe upp och backe ner vindlade man sig mot destinationen. Dock är inte spanjorerna lika vassa på vägskyltar som hemma. Så tre kvart tog resan från Alicante. Lika lång tid tog resan inom grindarna på området...

Vid pass 10.45 hade man installerat sig i huset och skulle bege sig med Citroenen till den närbelägna restaurangen. Men inte f-n ville den fransosen vakna. Hur man än försökte så var den lika död som en sten. Så upp på apostlahästarna och pinna iväg till restaurangen. Där hade man påpassligt nog stängt köket. Dock kunde man få cerveza och en tonfisksanwich.Denna retade aptiten så in med ett fat oliver och ett med nötter. Detta innan den slutgiltiga beställningen med ytterliggare tre cerveza och tre bocadillos med queso & jamon...

Rapande kunde man vingla hem för att njuta av att gå och lägga sig utan att ha borstat tänderna. Undrar om bagaget och därmed cykelkläderna kommer imorgon...