Träningsläger
Benidorm 2005
|
Datum |
Sträcka |
Klättring |
Fredag 1 april |
108,8 km |
1685 m |
Lördag 2 april |
141,1 km |
2840 m |
Söndag 3 april |
76,9 km |
1495 m |
Måndag 4 april |
56,5 km |
1135 m |
Tisdag 5 april |
116, 2 km |
2575 m |
Onsdag 6 april |
161,8 km |
1960 m |
Torsdag 7 april |
105,5 km |
2005 m |
Fredag 8 april |
68,8 km |
1100 m |
Lördag 9 april |
155,0 km |
4150 m |
Summa: |
1000,0 km |
18 945 m |
|
Vi
tog fyra av fem möjliga toppar, med bonus!
|
Lördag 9 april. Klockan
åtta om morgonen var Nestorn och Elitaren på hospitalet för att
få bytt bandage på Nestorns sår. Allt gick fint. En av damerna
i receptionen
kunde lite skandinaviska! Vädret var soligt, men det blåste kallt
som attan. Hillis och Elitaren hade bestämt sig för att försöka
sig på allt kul på en runda. Alltså jagade man iväg till Altea.
vidare
upp till Caj-Åsa för att gripa sig an stigningen till Coll de Rates.
På vägen upp kom en av de belgiska triatleterna ångadne. Hillis
hängde på medan Elitaren tog det lugnt för att inte få känning
av ischiasen.
Sedan kom den ena belgaren efter den andra och körde om Elitaren.
Uppe i Tarbena samlades alla och väntade in sistingen, Elitaren.
Sedan vinkade man adjö till Belgarna och Cyklofåneduon fortsatte
upp i motvinden till Coll de Rates. Vid toppen så rullade Hillis
vidare upp. Där hittade man en cementerad stig. Runt 10% stigning
i sisådär tre kilometrar gjorde att man kom upp på lite drygt 900
möh. Efer lite foto och fika så rullade man ner med bromsarna i.
När cementen tog slut så var där en vattenpöl. När Elitaren rullade
igenom pölen så fräste det om hjulen. Så det var bränt gummi man
känt i nerförsbacken...
Så var det nerför mot Parcent. Man fick bromsa upp bakom en buss.
Den skymde sikten så Hillis körde på en sten och fick punktering
på framhjulet. Snabbt och lätt byttes slangen så rullade man vidare
i motvinden. Vinden var isande. Den skar som skallpell genom alla
klädeslagren. I Parcent så svängde man mot Castells de Castell.
Motvind. Dock efter Castells de Castell där stigningen börjar på
allavar (17%
som mest) så var det lite medvind. Likaså fick man medvind på den
långa böljande löpan till Tarbena. I vanlig ordning stannade man
till vid Venta Figural för att få lite bröd, aioli och oliver.
Man beställde Zumo de Nranja också, men den förvirrade engelskan
redde
inte ut det. Men man fick i alla falla fyllt vattenflaskorna. Sedan
var det utför igen. Kallt och eländigt. Ner till Caj-Åsa igen och
så upp mot Guadalest och Confrides. Nu började man inse att tiden
inte skulle räcka... Man beslöt sig för att fortsätta upp till
Confrides, sedan strunta i Alto de Tudons. Sväng 180 grader och
så ner igen.
Sedan var det "Racervägen". Den goa utförslöpan ner till La Nucia.
Hillis fick nytt rekord med 86,5 km/h. Vägen nerför gick undan.
Ner till Benidorm. Där beslöt man sig för att avsluta med Korset,
detta
för att man skulle få över 4000 m klättring. Halvvägs upp så gick
Elitarens kedja av. Men efter en kort reparationsstund så fortsatte
man upp.
155 km med en stigning av 4150 m blev dagens saldo. Klättringsrekord
och snudd på distansrekord...
|

Elitaren fångad uppe på Coll de Rates
plus med Benidorm i bakgrunden.

Här ser man de fyrr topparna: Coll
de Rates plus sedan Castells de Castell därefer Confrides innan den
sista 10% knölen "korset" krönte turen...
|
|
Muchos
gracias Bici d'Altea!
|
Fredag 8 april. Detta
var den näst sista cykeldagen på detta träningsläger. Som vanligt
samlades man utanför porten kl 10.00. Nestorn kom med för att han
skulle promenera till sjukhuset för att få omlagt sitt bandage.
Benen var trötta och ömmande efter de första dryga 750 kilometrarna.
Idag
hade man bestämt sig för att ta en slapperunda. Lugnt tempo ut
via Altea. Där skulle man försöka få fixat Elitarens framhjul...
En
nippel till ekrarna hade försvunnit in i fälgen. Ekern satt lös
och man
kunde höra skramlet i fälgen. Campagrejor är inget för krampor?
Eller hur skall man uttrycka sig "hondans" Zonda?. Spaghetti-Håkan
hade
levererat dem, men han får ju dem färdiga från Campagnolo. Spaghetti-Håkan
har ju fått sitt namn just pga ekerproblem...
Men hur som helst så rullade man utåt. Man kom ikapp det belgiska
triatleterna och lade sig bekvämt på deras rulle. Väderprognosen
hade utlovat taskig väder, men solen sken allt varmare. Till sist
så hade även de sista sega delarna av diset lättat. I Altea så
släppte man belgarna och rullade bort till Bici d'Altea, den lokala
cykelaffären.
Jovisst kunde man fixa hjulet. Direkt in i verkstaden. Av med framhjulet
och så igång med att skaka ut den förbålda nipplen som hade lossnat.
Efter en god stunds skakande ramlade så eländet till sist ut. Snabbt
i med en ny nippel och så justerades ekerspänningen så att hjulet
blev perfekt utan slag. Under reparationens framfart visade Elitaren
hemsidan för den ena brodern i cykelaffären. Snabbt kom cyklofånarna
in under "Favoritos"... Sedan villa de inte ha betalt för servicen.
Muchos Gracias Bici d'Altea!
Upp igen och så vidare mot Benissa. Några
holländare seglade förbi. Bader-Meinhof och Hillis hängde på dem.
Elitaren satt i sin lilla värld och rullade lite lätt bakefter.
Uppe vid Benissa så återförenades styrkorna. Nästa anhalt var Teulada.
Det var skönt att svänga av från den livligt trafikerade vägen.
Hela
vägen upp till Benissa lutar det emot i stort sett hela vägen.
Lite svagt utför till Teulada. Sedan går det ännu mer utför ner
till Moraira.
Härligt. Med lätta fjät i pedalerna så rullar man på ut mot kusten.
I Moraira så stannade man till vid en plaza precis vid havet. Där
satt man och lögade sig en stund i solgasset. Härligt. Elitaren
tog upp sin telefon för att ringa till Nestorn och berätta att
man skulle
vara på cervecabaren om en timme ungefär. Då visade telefonen att
han hade ringt ett flertal gånger. Problem?! Snabbt ringdes Nestorn
upp. Då berättade han att han blivit rånad strax efter att vi hade
skiljts. Han hade inte kommit till sjukhuset. Pengarna som han
skulle betala med hade stulits! I pedalerna och så tryck i dem.
Låt vevpartiet
förmedla kraften från ilskan ut i kedjan vidare till kuggkransarna
bak vidare genom ekrarna ut till däcken. Ilskan gav bra skjuts
söderut. Vinden var med och det gick mest lite svagt utför hela
tiden. 40-50
km/h. All tanke på slappepass var som bortblåst. Nu skulle man
ila nestorn till undsättning. En timme efter telefonsamtalet så
rullade
trion in på Avenida Mediterraneo. Man han knappt stiga av cyklarna
innan man stod i hissen på väg till åttonde våningen.
Där fanns en skakad och smått chockad Nestor. Snabbt i i duschen
sedan ilade man ner till lägenhetsuthyrningn för att fråga råd.
Där fick
man tips om ett sjukhus som inte låg så långt från lägeneheten.
Första prioritet var att få bandaen utbytta. Så en rask promenad
bort till
kliniken. Nybyggt och flott. Man hänvisades till akutintaget i
källarplan. Där skrevs Nestorn in och när all formalia var avklarad
så hälsade
man honom välkommen i morgon mellan åtta och tio på morgonen...
Okej. Då får väl det vänta. Nu skulle man söka upp Policia National
för att göra en anmälan. Men först stannade man till på Las Tejas,
cervecabaren för att äta lite bacon & egg. Styrkta med maten fortsatte
man till parken i gamla stan. Lagom till man kom fram vid det nya
skrytbygget, kommunhuset, så öppnades himlen. Hagel och regn. Hagelkornen
var stora. De gjorde ont när de träffade. Man skulade under kommunhuset
som påpassligt nog står på pelare. När det hade lättat lite hoppade
man över vägen och kunde gå torrskodda under arkaden. Bort till BenniBike,
cykelhandlaren. Där gick man in för att värma sig och att köpa lit
småplock som handskar och sockar. Med prasslande plastkassar fortsatte
man sedan till Polishuset. Där blev man stoppade i entren. Man hänvisades
att ringa ett nummer för att få tag i en tolk. Hillis ringde och
fick gjort anmälan via telefon på trappan till polishuset. När anmälan
var mottagen så sade tolken att man kunde sticka in handen genom
entren om fem minuter för att få en kopia av densamma. Då Nestorn
inte hade någon legetimation med sig så var man tvungna att gå tillbaka
till lägenheten för att hämta leg. Elitaren stannade kvar för att
författa dessa rader medan Bader-meinhoff och Hillis eskorterade
Nestorn till polisen. Det händer mycket nuförtiden...
68,8 km avverkades under en total klättring av 1100 m...
|

Elitarens Zondaframhjul begåvas med
en ny ekernippel...

Muchos gracias Bici d'Altea!

Hillis & Bader-Meinhof stylar på
Plazan i Moraira.

Polisanmälan fick göras per telefon
på trappan till polishuset...
|
|
17%
stigning!
|
Torsdag 7 april. Den
decimerade Cyklofåneskaran rullade iväg som vanligt vid 10-snåret.
kosan var inställd norrut. Altea-Calpe. Platt och lugnt. Sedan var
det till att börja klättra så smått upp mot Benissa. Mannen med läderveken
hade lovat mulet väder. Ett löftee som han bara höll till hälften.
Halvmulet alltså. Solen tittade allt som oftast igenenom. Härligt.
Lite segt och stumt var det i benen. Men det är ju det som är målet.
Att träna upp sig. Återhämtningen efter förra passet hade det blivit
lite dåligt beställt med. i och med sjuktransporten på kvällen så
blev det ingen riktig mathållning. Inte heller någon avslappning.
Men Nestorn är ju vid gott mod, även om armen är i paket. Så det
var ju inget svårt att betala med nedsatt återhämtning.
Efter Benissa så satte man fart mot Parcent. Parcentdalen är fin.
Lite idyllisk. Apelsin och olivodlingar. Omgärdat av berg. Lite trafik.
Soligt och varmt (för en svensk, spanjorerna kör i full svensk vintermundering).
ip parcent stannade man för att äta en bit av mandelkakan. två timmar
hade gått och man var ungefär halvvägs på rundan. Sakta gick deet
uppåt. Delmål var Casells de Castell. Dena gången skulle man inte
missa avfarten till Tarbena, som man gjorde häromdagen. De runt 25
kilometrarna från Parcent gick svagt uppför hela tiden. I Castells
de Castell så frågade man om vägen. Fram 50 meter och så till vänster.
Ok! Njema problema. Åter igen grenslade man stålhästarna och fortsatte
skritten uppåt. Nu började det luta mot lite mer på allvar. Efter
ett tag så lutade det ordentligt, 17%... Men efter att lutningarna
var avklarade så planade det ut lite. En härlig kuperad bergsväg
, som löpte längs bergsidan, uppenbarade sig. Svagt utför gick den.
Så i en hstighet mellan 40 till drygt 50 dundrade trion fram längs
denna härliga, nybelagd, öde väg. Vägen slutade precis utanför Tarbena.
Nu var det bara ett par kilometrar till Venta Figural, favoritkrogen
med ailolin och aplesinjuicen. Där hejdade man sina springare och
band upp dem längs räcket innan takterrassen intogs. Ett engelsk
sällskap satt där redan. Men ett bord och tre stolar var lätt att
skramla ihop. Sedan var det bara till att lägga beställningen på
Zumo de naranja, ailoli, oliva, agua minerale con gas och så lite
pan förståss. Oj vad gott. Det var extra tryck i vitlökssmaken idag.
En underbr alioli... Mmmm....
När allt var uppätet/-drucket så klev man upp på sina springare igen
för att fortsätta färden mot dalen och hermafroditbyn, Caj-Åsa. Helt
plötsligt så slog kylan till... Brr, det var kallt i fartvinden.
Hutter, hutter. Det var näst intil så att tänderna började skallra.
Men efter ett antal kilometrar utför började det lyckligtvis att
gå uppför igen. Värmen spreds i kromppen. Krokodilerna som hade tuggat
i låren i går, höll sig hemma. De hade istället skickat sina storebröde,
alligatorerna... Oj, oj, oj, vilken mjölksyra... Fräsch var man inte.
Lustigt egentligen stavara man fräch på franska, Fraische så betyder
det syrad mjölk... så man vr kanske fraische i benen...
Nere hos Caj-Åsa så ringde man upp Nestorn för att berätta att man
var på cervecabaren om en halvtimme eller så. Telefonen hade dock
fått spunk (eller fraische?). Hur som helst började den ringa upp
Vurpan när man hade Nestorn på tråden... Efter tre försök så ansåg
man att man fått fram budskapet. Nu var det rondellrace. Utför, ner
till Benidorm och Cervecabaren där Nestorn väntade.
Dagens resultat blev 109 km och 2005 meter klättring. I morgon så
är det ett slappepass. åerhämtning inför lördagens planerade dåd.
men om de planerna yppas ingenting förrän i efterhand...

Dagens höjdprofil ber inte om ursäkt för sin existens. Man var
uppe och vände på 800 m nivån. Totalt fick man ihop 2005 höjdmetrar!
|

Nestorns träning: Läsa Cykelporr=
CykelCitys katalog.

Hillis och Bader-Meinhof utanför Venta Figural, favoritkrogenn
nednför Tarbena.
|
|
Långt
längs havet eller Välta Espana!
|
Onsdag 6 april. Långtur
stod det på dagens schema. Kvällen innan hade man förberett
en blandning av valnötter, torkade aprikoser, russin och mörk
choklad. Dessutom hade en mandelkaka införskaffats. Så väl
förberedda rullade man iväg
mot Altea för att sedan fortsätta till Calpe. Planen
var att hålla
sig på plattmark längs kusten. Inte så mycket
stigning, men lite längre distans. Längs kusten
blev man omcyklade av tre holländare.
Två killar och en tjej. Snabbt höjdes tempot och så kom
man in på
rullen och hände på. Nestorn fick ny energi. Han jagade
fram och kröp in omlott på högersidan. Hans favoritposition.
Längst ut mot
diket med minimalt vingelutrymme... Detta stressade holländarna
som
ökade takten ytterliggare. När man sedan började
koma in mot lite stigningar så ramlade både Elitaren
och Nestorn av rullen. Så en
stund senare så var man bara fyra Cyklofånar igen.
I ett gott tempo fortsatte man mot Xabia. där stannade man
till på playan för att
äta lite av nöt/torkadfruktblandningen. Det var ett mysigt
ställe.
Stranden låg lite omhuldad inne i en vik, nästan som
en hamn.
Nyladdade med energi begav sig man iväg norrut igen. Ett litet strandhugg
i Capde Sant Antoni, norr om Xabia, gjorde man. Det ligger en fyr
längst ut. Vyn över medelhavet är vacker. Likaså vyn mot land. Styrkta
av upplevelsen så rullade man vidare mot Denia. Medvind. Platt mark.
Bred väg, ofta med en fin cykelväg. Härligt. Farten låg och snurrade
runt 45 km/h. Det var duktigt driv i pedalerna...
Strax utanför Denia så stannade man vid en Spar Supermarket för att
köpa mer vatten. En femlitersdunk fyllde depåerna. Några små flaskor
med energidryck stärkte formen. vidare i texten. Nästa mål var Pego
för att sedan ta sig hem över Coll de Rates. Helt plötsligt så tog
vägen slut! Jaha, det var bara att vända 180 grade och jaga söderut
för att finna avtagsvägen till Pego. Jodå där var den. Efter några
kilometrar längs en hårt trafikerad väg så kunde man svänga av åt
vänster, mot Pego. En slät och fin väg. Vinden klockrent i ryggen.
Hastigheten gick upp 50-52 km/h! Härligt. Då plötsligt hördes ett
rop från Nestorn. Han hade vurpat! Oj, oj, oj! Hur gick det. Jag
vet inte svarade han, där han satt i diket. Cykeltröjan och byxorna
var söndertrasade. Skrubbsår på arm och och ben. En engelsk familj
stannade och erbjöd skjuts till sjuksstugan i Pego. Nestorn vallades
in i framsätet och så for de iväg. Kvar var resterande tre Cyklofånar
med fyra cyklar. Lite juseringa så gick hjulen runt på Nestorns hoj.
Hillis förbarmade sig över hojen och så rullade man iväg till sjukstugan
i Pego. Strax utanför byn så kom engelsmannen för att lotsa Cyklofånarna
rätt.
Nestorn hade blivit omplåstrad men de hade inte röntgen i Pego, så
det blev ambulanstransport till Sjukhuset i Denia. Cykeln inkvarterades
i sjukstugans rullstolsförråd!
Medan Nestorn for till Denia fortsatte de tre övriga mot Benidorm
via Coll de Rates. Nestorn hade energiblandningen i sin söndertrasade
cykeltröja. Alltså var maten på sjukhuset. Lyckligtvis hade Elitaren
av en händelse(?) några kexchoklad i sin ryggficka. Det var en
5-6 mil till Benidorm från Pego. Tröttheten började ge sig tillkänna.
Nu var det klättring upp till 626 möh. Den genomsnittliga lutningen
är lite drygt 5% under 6,5 km. Sedan gick det utför, ett litet
tag.
Så uppför igen. Sedan vidare ner mot Tarbena, förbi Venta figural,
favoritstället. Upp mot Callosa så började krokodilerna bita i
låren. Det finns inga krokodiler i spanien, rabblade Elitaren som
ett mantra.
Men vem kan tro det när de bestarna tuggade frenetiskt i låren...
Efter
Callosa och La Nucia så börjar nedfarten. Härlig bred väg. In med högsta växeln
och trampa på. Efter ganska precis 6 timmari sadeln så var man vid
Lägenheten.
Nu, kl 22.30 om aftonen så är Nestorn
återbördad till lägenheten. Omplåstrad med några stygni i knogarna
och armen i mitella. Nyckelbensbrott. Men i övrigt är han helt ok! 161
km och 1960 meter stigning blev dagens resultat. Nestorn fick c:a 100
km...
|

Lite energipaus på playan i Xabia.

Här ser vi Nestorns nyckelensbrott
på röntgenbilden...
|
|
Bader-Meinhof
rök i den j-la backen!
|
Tisdag 5 april. Idag
så sken solen. Bästa vädret hittills. Sol och vackert.
På utsatt tid, dvs kl 10.00 så rullade man iväg
från Mediterraneo 43, bostaden. På vägen ut möte
man ett gäng Belgiska triathleter. Det var samma gäng som
Hillis & Baader-Meinhof racade med härom dagen. Ett tiotal
på cykel. En kvinna och en med hjälm... Hela vägen
från Benidorm, via Altea och upp mot Caj-Åsa, så hängde
Cyklofånarna med. Strax innan Callosa släppte Elitaren.
Tempot hade dragits upp medan uppvärmningen inter var klar riktigt.
Sedan vände Belgarna mot Coll de rates medan Cyklofånarna
skulle upp mot Guadalest och vidare till Confrides. Nestorn var piggare än
tidigare och jobbade på som en hund i en benhög.
Efter Caj-Åsa så började stigningen tillta lite mer. Dock ingen
riktig allvarlig dito. Nestorn blev helvild när en spansk buss, fylld med
senoror, körde om. I kraft av sällskapets mest profilerade och utstickande
vader jagde han den. Busschaffisen gasade på vad han kunde. Men det tog
tid innan han kunde skaka av sig Nestorn. Men så småningom lyckades
han skaka av sig Nestorn... Så branatade det till lite och Hillis tillsammans
med Bader-Meinhof drog iväg. Bakefter kom Elitaren och Nestorn. Upp till
Guadalest. Där samlade man ihop gänget igen för att sedan fortsätta
till Confrides med högsta altitud av 966 m. Sedan bar det utför neråt,
snabbt. Det var samma väg som man körde upp den dagen man kom vilse,
så passerade man restaurangen där man åt, vilsedan. Det var
ett härligt driv i pedalerna. Svagt utför. När uppförrbacken
började igen så tog man för säkerhets skull fram kartan
igen. Då fann man ut att man passerat avtagsvägen med en 4-5 kilometrar...
Det var bara att vända pållarna och trampa tillbaka.
Efter några kilometrar så började stignignen. Upp till Port
de Tudons på 1026 m. detta var dagens stigning. Ungfålarna stack
iväg som vanligt. Gubbarna pustade på bakefter. 7 km stignig med ett
snitt av bortåt 5% så var man uppe. Fotografering vid skylten som
utmärker höjden, 1026 m.
Efter den korta, men välbehövliga, vilan så var det utför.
Elitaren kastade sig utför. Ett härligt sus i däcken. Men det
var kallt. Solenstrålar var inte så varma på 1000 meters höjd...
Konstigt nog blev han inte omåkta av ungtupparna. Vid vägskälet
där vägen till Sella går. Så stanade han och väntade
en stund. Men ingen kom. Så upp igen på grålle. Tramp, tramp
uppför igen... Efter ca: 2 km så råkade han på Bader-Meinhof.
Vad har hänt? Jag vurpade och Hillis körde punka..., svarade Baderr-Meinhof...
Då så lade Elitaren märke till skrubbsåren på Bader-Meinhof.
Oj, hur känns det? Jo det är ok svarade han. Men Hllis körde punka,
så han och Nestorn håler på att byta slang. Så i väntan
så tog Elitaren fram de sista fyra kexchokladen. Med lust och välbehag
släk Baddr och Elitaren dem. De två sista sparades åt punkagänget.
Så bar det nedåt igen ner till Sella. Där stannade man för
att fylla vattenflaskorna i en källa som finns i byn. Bader-Meinhof tvättade
sina skrubbsår. Hur mår du? Fina fisken, svarade han. Som en skrubba
närmare bestämt. Men det blir väl en liten souvenir från
Spanien, a love bite from Aitana...
sedan var det ingen större dramatik förrän man nästan var
i Benidorm. Då låg den vägville Nestorn i spets och drog fel
väg. Så det blev att dra rakt igenom hela Benidorm. Levante och
sedan upp bakom gamla stan. Cervesabaren. Cervesca och Boccadildo, atun con
tomat.
Mmmm.
Sedan bar det hem till Mediterraneo. Hillis och Bader-Meinhof hade glömt
ena nyckeln på insidan av sin dörr. Detta gjorde att de inte kunde
få upp dörren. Just nu i skrivande stund sitter det två svettiga
ungfålar och väntar på låssmeden i åldermännens
lägenhet...
Dagen gav 116,2 km med en stigning
av 2575 m. Något har "kluddat till sig" så därför är
det inte helt ordning på layouten...
Den
bruna kurvan visar höjden. Max i grafen är 1000 m...
Fina
fisken med Skrubban Meinhoff... |
Bader-Meinhof
peloton-pollutionerar, ett oomkullrunkeligt faktum...
Elitaren
vid Confrides
Nestorn
på Confrides topp i sitt anletes svett.
Hillis & Bader
Meinhof angör Port de Tudons.

Samling
vi dagens högsta punkt. |
|
Två
gånger korset med dop emellan!
|
Måndag
4
april. Idag så skulle det ske. Korset. Klippan i norraa Benidorm.
Högst upp så finns det ett kors. Stigningen dit är brant. En gång tidigare
har man rullat dit. Det var 2001 när Vurpan & Elitaren var på besök hos Pantani.
Då tog man sig upp på klippan med stor möda. Idag så var det nu eller aldrig.
Så sagt och snart gjor rullade Cyklofånarna iväg norrut på Mediterraneo.
Några hundra meter sedan börjar stigningen. Snabbt rinner växlarna neråt.
Tramp, tramp. Decimeter för decimeter ökar altituden. Lårmusklerna sväller,
svetten börjar rinna. Det är bara fem-tio minuter sedan man lämnade lägenheten.
Snacka om snabb uppvärmning! Efter c:a femton minuter cyklad tid var man
uppe vid korset. Då var det ungefär 2,5 km stigning på totalt runt 225 m.
Så en snittstigning på 10%. Inte så illa för att vara start på dagen.
Planerna var sedan att rulla ner till Benidorm igen och upp till Confrides
via Hermafroditbyn (Caj-Åsa...). Seda n ner den uppfarten som kördes upp
i Lördags för at sedan ta sig an Alto de Tudons. Alltså två toppar i 1000-metersklassen.
På väg upp mot Callosa började det stänka. Ju högre upp man kom ju mer kom
det. I närheten av Callosa så öste det ner. Det forsade på vägen. Nej detta
är inte något vidare. Man beslöt sig för att ta sig till Callosa för att
sedan vända mot Altea. Så började det gå utför. Dock fick man ta det lugnt
då det var halt på vägen. Det ligger en hinna på de spanska vägarna. När
det sedan börjar regna så blir de gärna såphala. Elitaren hade en sladd på
bakhjulet, som tur var i låg fart, och gick på ett när omkull. Försiktighet,
försiktighet! Utan vidare incidenter tog man sig ner till Altea. Det spratt
i benen så det var svårt att låta bli att trycka på. Elitaren ställde sig
upp och njöt av att trampa iväg stående på 53-13. Vilket driv! Plötsligt
började cykeln wobbla? det var Bader-Meinhof som jagat ikapp och när hans
ben var på väg att så rakt ut så greppade han om sadeln och ruskade om cykeln.
elitaren satte sig ner, lagom för att välkomnas
av
ett
nyp i häcken.
Vilka kompisar!
Det gick undan
hela vägen til Benidorm. Det blev ju en kort tur denna dag. två timmar. Så man
beslöt sig för att ta korset en gång till... Så sagt och snart gjort. Iväg
igen mot korset. På väg upp passerade man ett bygge. Byggjobbarna rusade
ut och hejade på spanska. Hillis svarade på sin klingande stockholmska: Bajen,
bärs och rakade brudar... medan Bader-Meinhof bräkte Maaaeeeelllmmeeeuuu
(ja vem vet han kanske vomerade i motlutet). Effekten uteblev inte. Spanjorerna
stod där som fågelholkar i sin nyvunna tysthet... Återigen klättrade man
de 225 höjdmetrarna upp. Dedan var det till att rulla ner, rakt bort till
cervecabaren där man fick Mahon-öl och sardinmacka. Sedan var det bara till
att införskaffa lite förnödenheter på Mercadona innan man rullade hem kilometrarna
till lägenheten genom det täta trafiken...
56, 5 km med en stigning totalt på 1135 m blev det.
|
En trio Cyklofånar ser ut över
ett dishöljt Benidorm från klippan med
korset.
Mahon-öl på flaska. Det är belöningen för
några timmars arbete...
Nestorn låter sig väl smaka av sardinmackan! |
Slapp
återhämtning!
|
Söndag
3 april. Den tidiga morgontimman var grå. Det hade regnat under
natten. Men lyckligtvis hade det mesta torkat upp. En stund innan man skulle
ge sig ut så sprack molnen upp och solen tittade fram! Härligt.
Som traditionen bjuder samlades man klockan tio. Idag skulle det bli lugnt
tempo. Gårdagens mastiga bergsetapp satt fortfarande i benen. Man startade
på Avenida de Mediterraneo och sedan in på Europa. Utfarten gick
samma väg som avslutningen in till Benidorm igår. Efter man passerat
motorvägen så vek man av till vänster mot Terra Mitica, nöjesparken.
Parallellt med Benidorm sökte man sig söderut. Nestorn fick smaka
på fler j-la backar… Men ned på lätta växlar
och trampa på. På väg upp mot Sella så kom mn i kontakt
med ett gäng belgare. Bader-Meinhof och Hillis som var relativt pigga
i benen tog upp jakten. En av belgarna bröt sig ur klungan och började
raca med Cyklofåneduon. Men så hoppade kedjan av så kom
allt av sig. Belgaran skulle hela vägen upp till Alto de Tudons. Det
skulle inte Cyklofånarna. De skulle upp förbi Sella sedan svänga
mot Relleu för att rulla undan nerför. Så Hillis & B-M
vinkade hej då till belgarna och inväntade åldermännen
som kom pustande i den j-la backen…
Hela vägen upp gick det tungt. Men så var det dags att köra
nedåt. Dålig väg. Potthål, lös grus, ojämnt
som en tvättbräda. Det var svårt att maxa farten. Cyklarna
vibrerade och skakade. Plomberna var på väg ur tänderna… 10-15
km varade denna vägen, ner till Sella. Därefter så blev det
släta fina asfaltvägar. Goodbye, ”hondans” oljegrus… Farten ökade.
Härliga mjuka svängar gjorde att man kunde hålla fullt ös även
i dem. Inget onödigt slitage på bromsklossarna här inte!
Så kom man ikapp en skåpbil som bromsade in tempot lite. Men
allt efter hand å stressades han upp och farten ökade. När
vägen raknade så kunde han trycka på. Men Cyklofånarna
tryckte på även de. Det var inte mycket till lucka han fick. Nere
på vägen mot La Vila Joiosa så släppte man bilen och
rullade lite behagligt Ner mot byn, vidare igenom och ner till strandpromenaden.
Härligt att se det blå Medelhavet, höra bränningarnas
dån, känna solen värme. Uppe i bergen hade det varit 12 grader
som kallast. Brrrrr vad kallt det är i ett kortärmat/benat cykelställ.
Man letade upp stamlokuset. Men där satt ett fruntimmer och kraxade
som en riktig häxa så man drog sig därifrån till grannbaren.
Där beställde man in vatten, tonfiskmacka och kaffe/juice. En stund
och lite drygt 21 pengar senare så rullade man hemåt Benidorm.
Man provade en lie tidigare avfart och kom till Poniente, den södra
staranden. Men det var trevligare att cykla längs strandpromenaden än
den stora vägen. När man kom fram till Cervezabaren så visade
det sig att den var stängd. Lika så Mercadona där man skulle
handlat maten. Så kvällen kommer att tillbringas på kinesrestaurang,
det enda vettiga krogalternativet i Benidorm tycks det som…
76, 9 km med 1465 m stigning blev dagens facit!
|

Bader-Meinhof, Nestorn och Hillis på väg
upp för en av alla de j-la backarna under dagen. Kolla omgivningarna! Spaniens
svar på Gran Canyon?
Go coh gla,' Kexchokla'. Kolhydratladdning
i Sella! |
Tragisk
start på dagen!
|
Lördag
2 april. Det blev en dramatiskt tragisk start på dagen. Hillis
och Bader-Meinhof hörde en duns utifrån. Nestorn uppmärksamamde att
det stod ett tiotal polisbilar på gatan, med blåljusen på. På marmorgolvet
framför entren låg en ung kvinna, död. Hon hade fallit från en balkong
på nionde våningen. Lägenheten snett ovanför Nestorn och Elitaren.
Alla blev mycket illa berörda, inte minst när hon låg kvar när man
gav sig iväg vid tio på morgonen, sorgfälligt täckt av skynken som
var fläckade av en våldsam död.
Med en klump i halsen rullade Nestorn,
Bader-Meinhof och Elitaren iväg mot Altea. Hillis hade stuckit lite
tidigare för han skulle köpa en cykeldator hos Bici d'Altea, den lokale
cykelhandlaren. Jodå när man anlände där så var monteringen i full gång.
Nestorn passade på att införskaffa ett extra flaskställ så att cykeln blev
utrustad med tvenne dylika. Ett bra initiativ. När allt var klart så satte
man fart mot Callosa de Sarra, eller hermafroditbyn som man döpt den till.
Det uttalas ju nämligen ungefär som Caj-Åsa...
Därefter började serpentinerna upp mot Tarbena. En bit upp i serpentinen
blev man omkörda av en svenskregistrerad Volvo 745. Den stannade till
på en rastplats lite längre upp. Lite tillrop som välkomna till Spanien
etc fick dem att haja till lite. Då höjde Bader-Meinhof sin ljuva stämma
och på klockren Malmöitiska ropade han: Malmö FF som om de hade varit
på hejaklacken. Munta skratt blev svaret... Några kilometrar senare
så var man uppe vid Venta Fiegural, restaurangen där
man brukar
stanna
till för att njuta av färskpressad apelsinjuice, bröd och aioli. Mmmm
vad gott. Apelsinjuicen är alltid busfärsk. Det har tom hänt att man
gått ut
och plockat apelsintern på träden innan man pressade juicen. Snacka om
färskt! Styrkta av kosten fortsatte man upp på serpentinvägen till toppen.
Coll de Rates 626 möh. Där träffade man en engelsktalande spanjor på
cykel. Han var dock på väg åt andra hållet. Men han begåvades med en
karta då
Cyklofånarna hade dublett. Sedan bar det utför. Ner till Parcent. Där
valde man vägen till Castell de Castells. Apelsinträden kantade färdvägen.
Lugnt
och stilla. Det var bara suset från däcken och fågelsången som hördes.
Allt efter hand så började det att stiga lite mer. I Castell de Castells
så tog Nestorns energi slut. Plupp, plupp, plupp så var där tomt i tanken.
Direkt hivades Kexchokladen fram. Bader-Meinhof hade lite energibar.
All tillgänglig energi pumpdes i Nestorn. Gång efter annan pustade han:
J-la
backe. Bader-Meinhof och Hillis turdes om att knuffa honom i de brantaste
backarna. Vägen var lång. Men är vi inte i Tarbena snart så vi bara kan
rulla hem utför? Till sist så stannade man till och läste karan i Gorga.
Då fanna man ut att man var längre hemifrån än någonsin. Vända tillbaka
till Castell de Castells var inte aktuellt. Man hade åkt utför en god
stund. Det fanns två alternativ. Port de Tudons på över 1000 möh eller
confrides som var strax där under. Man satsade på Confrides. Men först
så skulle man stanna till och äta någon stans. I Bensau så hittade man
en restaurang fylld av lokalbefolkning. Ljudnivån på sorlet var högt
såhär på lördageftermiddagen. Sorlet avtog dock när fyra svettiga Cyklofånar
i tighta trikåer gjorde entre. Men strax så blev man anvisade ett bord.
Mixed sallad, dagens soppa utom till Bader-Meinhof, som åt sniglar. Så
till huvudrätt grillad tonfisk. Servitören var en spelevink som busade
hela tiden. Krävde beställning på spanska trots att han talade en fin
engelska osv...
Stärkta av maten såbegav man sig upp på den sista ihållande klättringen,
upp till 966 möh J-la backe, pust, pust, pust, j-la backe rabblade Nestorn
likt ett mantra. Uppe på toppen så bar det sedan utför. Oj, oj, oj vad
et gick. Som värst var farten uppe i 80 knyck eller däröver. Bader-Meinhof
hade dagsrekordet med nästan 85 knyck! På nedfarten kvicknade Nestorn
till. Det var svårt att hålla rullen på honom. Cervezabaren var en välkommen
syn. Nästan sex timmars cykling hade burit fram kvartetten i 141 km med
en stigning av 2840 m...
|

En ung kvinna dog då hon föll från balkongen och landade på marmorn mitt
framför entren.

Första passet, 626 möh. Sedan följde
ett på 800 m och ett på nästan 1000 m. Det var dessutom dalar emellan dem...

Här får Nestorn hjälp upp för Confrides
av Hillis.
|
Bader-Meinhofs
dag
|
Fredag
1 april. Väderprognosen spådde skurar under dagen. Dessbättre
blev det inte så. Lite soldis till sol blev facit. På utsatt
tid, kl 10.00, samlades kvartetten utanför dörren. Vi tar det lugnt
idag, var man överens om. Man skulle ta hänsyn till att Nestorns
förkylning inte riktigt hade lagt sig. Så sakta rullade man norrut
på Avenida
de Mediterraneo för att leta sig utåt mot Altea och Benissa. Motvind
och uppförsbacke. Så det var inte några problem att bli varma. Bader-Meinhofs
ansikte klövs i tvenne delar av hans allt större leende. I tunnlarna
efter Altea så börjde han vissla, tjuta och vråla! Uppeggad av cyklingen
kunde han inte hålla glädjeyttrringarna under kontroll. Ekoeffekten
i tunnlarna fick det till att låta som om det var en busslast engelska
fotbollshulliganer som var på väg... Alla blev peppade av det okontrollerade
utbrottet och gick upp en kugge eller så. Härligt. Vilket gäng.
Uppåt, uppåt, uppåt. Det stiger mest hela tiden de 30 första kilometrarna,
fram till Benissa. Strax inna vek man av mot Jalon och direkt sedan
mot Pinos. Trafiken avtog till ett minimum. Man kunde helt plötsligt
höra tystnaden. Till vänster hade man utsikt över medelhavet. Sakta
steg man uppåt. En lugn och fin klättring. Plötsligt började Bader-meinhof
att vifta med höger hand. Med hög och beslutsam röst hojtade han:
Sälj huset och skicka pengarna! De övriga tre nickade instämmande. Vid
det tillfället som lutningen avtog lite kändes det som om det vore
utförslöpa. Upp ett par kuggar och så lite "Läss" i pedalerna. Uj,
uj, uj vad härligt. Lårmusklerna svällde och pulsen ökade. Det var
ett perfekt väder för cykling.
Så rullade man igenom Pinos, byn som tar slut innan den har börjat.
Ett tag där efter, vid en skarp högersväng, där börjar det. Stigningen av
det brantare slaget. Det blir nästan helt stopp i pedalerna. Det
växls
ner till det lättaste man kan hitta. För nu var det mandomsprovet.
20% stigning eller så. Väggen kallad. Den lokala cykelklubben brukar
ha tävling där, men då kör man andra hållet. De tycker att stigningen
är för brant... Men det gjorde inte Cyklofånarna! Efter halva branten
börjar tunnelseendet ge sig till känna. Uppe på krönet är det mesta
en gröt eller dimma. Nu var man uppe på högsta höjden på denna rundan.
Runt 600 möh. Alltså tre gånger Söderåsens altitud. Nu låg Bader-Meinhofs
lystmäte framför honom. 10-15 km serpentiner utför. Med ett glatt
vrål kastae han sig respektlöst utför. Hillis tog ryg och jagade
efter. De grå pantrarna, Nestorn & Elitaren tog det lite lugnare.
Vägen är smal, krokig och väldigt ojämn. När farten överstiger 45-50
km/h skå skakar och rasslar allt pga det ojömna underlaget. Hjärnskakning
nästa? Med händerna i bocken på styret så får armar och axlar ta
mycket av ojämnheterna. Det blir nästan lika jobbigt som att köra
uppför...
Till sist så var man nere i dalen och i byn Jalon. där stod en bonde
och hackade i jorden bland vinstockarna. Hola pantolla, ropade Bader-Meinhof.
Detta var ett spansk/skånskt uttryck och bör väl översättas som "hej
din knöl". Lite förvånat reste bonden sig lite sakta och såg länge
och förvånat över den vältalige språkfantomen...
Efter ytterliggare några kilometrar så var man ute vid vägen till
Benissa igen. Där svängde man resolut vänster mot Benissa. Detta
för att köra igenom byn och sedan svänga ner och rulla längs serpentinterna
ner till kustvägen. Medelhavet utgjorde gräns till vänster om kvartetten.
Vindlande och småkuperat ringlade vägen sig fram.
Vid Calpe så kom man åter upp på vägen till Benidorm. I Altea så
stannade man till för att Hillis skulle kolla på cykeldator. Dock
hade han inte tillräckligt med Euro med sig. Så köpet fick stå tillbaka
till en annan gång. Sedan var det kurs direkt mot Benidorm och cervezabaren
Las Tejas. Efter diverse trixande och cyklande mot enkelriktat så
kom man fram. Matronan kom ut direkt. Förtjust kastade hon sig över
Nestorn och skakade hans hand hjärtligt. Sedan kom de övriga
i tur och ordning. De var också välkomna. Jarra de Cerveza komma
pronto. Jo strax stod det fyra skummande krus på bordet. Vilken avslutning
på en härlig runda!
108,8 km med en stigning på 1685 m avverkades
under ganska exakt fyra timmar. 27,1 km/h i snitt med lite drygt sextio
som toppfart. |

Nestorn, Bader-Meinhof och Hillis när
de nått 20%:aren

Kvartetten på torget i Benissa

Bader-Meinhof var tvungen att beställa en
cappucino. Den såg dock mer ut som en Irish Coffe...
|
Den
händelserika resan!
|
Torsdag
31 mars. Ett expresståg körde rakt in i Elitarens högeröra
med fullt larm på signalhornet. Med ett stillastående
hjärta spratt han
ur sängen,
kastade sig över angriparen och såg, när han hade
vaknat att han lyckats brotta ner klockradion på golvet...
Sakta började pulsen lägga sig igen.
Han strök svettpärlorna ur pannan, återbördade klockradion till nattduksbordet
och smög sedan ut ur sovrummet för att inte väcka någon(?!). Den något tilltufsade
klockradion visade morskt 03.15 oavsett handgemäng eller inte... Jo det var
dags nu. In i duschen och sedan väcka Hillis som låg på soffan i uterummet.
04.15 skulle man hämtas för att åka till Kastrup. Allt flöt på, inte bara
vattnet i duschen alltså. Ett par mackor, en kopp kaffe kompletterat med
lite juice så hade man även fått frukost. Fem minuter innan utsatt tid anlände
taxin. Det var rullstolsbilen för att man skule kunna få plats med allt bagage.
Fyra racercyklar bär respekt utrymmesmässigt, även om de är delvis demonterade.
Dingeli-dong, dingeli-dong. Dörrklockan utropade glatt och muntert Nestorns
entre. Tjena-tjena hälsade han för full hals. Elitaren var svimningsfärdig.
Han hadee lovat familjen att vara diskret i den tidiga svinottan. Så kommer
först det tutande expresståget, sedan ding-dongandet och sedan en glad och
munter cyklist som skulle kunna ha överöstat vilken böneutropare som helst.
Detta strax efter fyra på morgonen... Snabbt lastades bilen och sedan iväg.
Bättre fly än illa fäkta. I Malmö hämtades Bader-Meinhof upp. Sedan var det
"plattan i mattan" till Kastrup. Vid incheckningen kom nästa överraskning.
Elitarens pass låg fortfarande i skåpet där hemma. Damen i inchekningen var
först lite bestörtad, men sedan så var hon hjälpsam. Visst skulle han få
flyga. Sannolikt blev det heller inte några problem där nere. Hon blev sannspådd.
Snabbt och lätt checkdes bagaget ut och precis när man kom till Centauros
parkering rullade den förhyrda Mercedes Viton in. Timing! Snart var man på
väg till Benidorm. Alotourings kontor besöktes för att hämta nycklar till
lägenheterna och för att betala desamma. Problem. Förskottshyran som inbetalts
hade inte registrerats! Ine hade Nestorn något kvitto heller...
Men efter
lite flirtande med den utstuderade väteperoxidblondinen som hade påtagliga
maskulina drag(...?) så hittades inbetalningen längst bak i en gammal pärm.
Så kom nästa problem. Man måste kunna visa pass för att kunna hyra lägenhet!
Attans. Körkortet dög inte där... Nestorn ilade till undsättning. Problem
igen. Hans pass hade gått ut förra året... Räddningen blev Bader-Meinhof
och Hillis! Dock var de inte några klockrena undsättare. Hillis hade en del
stämplar från Litauen och BAder-Meinhof en enda i sitt på sid 31, från Marocko...
Efter nästan en timme på uthyrningskontoret så skulle man då till Mediterraneo
43. Vi slår en rundpall, sade Eliraren som lämna över ratandet till Hillis.
Men det var ju förbjudet över allt. Efter diverse manövrar så satt man till
sist i en bilkö i gamla stans trånga vindlande gator. Men till sist så kom
man ut på Avenida dl'Europa igen. Ner till rondellen och så till vänster
ut på Mediterraneo. Strax är vi där. Kolla där ligger ju den stora Bodegan
med den goda whiskyn... Äntligen hade motgångarna vänt. En ledig plats precis
utanför entrén! Ut och upp med ala pryttlarna. Nesorn och Elitaren camperar
på åttonde vångingen, medan småpågarna som inte kommit lika långt i sina
respektive liv får nöja sig med sjätte. Snabbt ihop och kolla att cyklarna
fungerar. Sedan var det ut för att få något i de kurrande magarna. Nere vid
stranden hittade man en turistfälla där man serverades en trerätters salladslunch.
Avätna och nöjda fortsatte man till matbutiken för att bunkra. Tungt lastade
gick man hem. När kylvarorna var väl stuvade i kylskåpet så bestämde sig
Hillis & Elitaren för att återlämna bilen. Vad var det för en lapp. P-böter?
Ja, ja. Inte så mycket att göra. Bort till Centauro för att återbörda den
i deras vård. Va f-n? Två MC parkerade mitt på nerfarten till garaget? Så
dök det upp en kille som gick ner. Jo det var hans MC. De hade siesta till
kl 16, vilket klockan var just nu. Så lugna puckar. Inne på Centaur så visade
man P-boten. Vad att göra? Inga problem, svarade skönheten bakom disken.
Den kan ni glömma, men behåll den som en souvenir! Spanien är ett vänligt
land med en temperatur i nuläget runt 20 grader. Imorgon skall vi cykla!
|

Nestorn anpassar sig till den spanska siestan...

Elitaren med "Gratisboten"...
|
|
------------------------------
2005 ------------------------------ |
|
Träningsläger Benidorm 2004
|
Onsdag
21 april. Luften gick ur Hillis sista dagen. På morgonen vaknade man till en kakafoni av fågelsång.
Det nästan larmade om de små fjäderbeprydda skapelserna.
Det var fjärran från allt trafikbrus och skrål i Benidorm.
Ner en trappa och så dukades det upp frukost. Färskpressad apelsinjuice,
rosat bröd. Skinka och ost, citron respektive mandarinmarmelad. Även
om det kanske inte var de vanliga prestationsinriktade frukosten s var
den god. När allt var avätet så betalade man och packade
bilen för att sedan en sista gång grensla springarna. Nu siktade
man på Gorga. Beroende på hur lång tid färden skulle
ta så hade man planerat in att eventuellt äta lunch där.
Det var stigning hela tiden. Sakta uppför gick det. Men man kom tidigt
till Gorga och beslöt att skicka Pia med följebilen till att
handla bocadillos (mackor) och sedan ansluta till klungan. Under
tiden Pia donade med detta så fortsatte kvartetten mot toppen.
Klättring, klättring. 1024 m ö h. Meter för meter
höjde man sig över havsytan och efter en god stunds trampade
var man vid toppen. En liten stund senare så kom Pia med lunchen.
Man placerade sig i solen på toppen. Allra högst upp på berget
Aitana kommer man inte då det är ett militärt område.
Men bocadillosen smakade alldeles utmärkt på 1024 meters höjd.
Man behövde inte dundra upp på 1400 m… Styrkta av lunchen
hoppade man åter upp på sina springare för att åka
utför. Skumpigt värre. Hjärnorna skakades upp till ett
skum under den första delen av nerfärden. Men så kom
man till korset där man svängde mot Relleu turen den 17:e.
Där började den fina asfalten. Nylagd sedan i vinter någon
gång. Istället för skakande och skramlande så började
det sjunga så vackert susande om däcken. I vanlig ordning
så tar Hillis spets under nerfarterna. Men strax utanför Relleu
så fick han konstiga släpp på bakhjulet. Punka. Stopp
och så in med en ny slang. Sedan vaar det bara att fortsätta
ner mot Finestrat och snirkla sig bort till rondellvägen från
Callosa. Så kom man ner mitt i centrum av Benidorm. Tickande rullade
man genom stan för att angöra cervesabaren en sista gång. ”Four
pints” sade matronan, si, si, blev svaret. Under tiden man njöt
av cervesan så ringde man till Pantani som bor strax sidan om.
Han kom ner när han hade vaknat ur sin siesta. Sen vips satt han
där med ett glas rödvin. En trevlig avslutning på ett
trevligt täningsläger.
Dagen gav drygt 85 km och 1905 meter stigning. Så totalt har Cyklofånarna
avverkat 854 km med en stigning av 15 510 m…

Den bruna kurvan är höjden. Denna dag
räckte inte den tilldelade skalan till. Över 1000 meter över havet...
|
Nestorn klappar om grändens gårdsvarar utanför pensionen.
Cyklofånarna vid träningslägrets högsta topp.
Port de Tudons 1024 m ö h. |
Tisdag
20 april. Långtur
i det blå. Spänningen och förväntningen låg
i luften denna morgon. Det var starten på en tvådagars långtur.
För att fira tilldragelsen visade sig moder natur från sin soligaste
sida. Solen lyste från en blå himmel. Äntligen så hade
det fina vädret kommit. På avtalad tid, k 10.00 parkerade Pia
den inhyrda Ford Focusen utanför huset. Hissarna fylldes med cyklar
och bagage. Ett civilt ställ och en extra omgång av cykelkläder.
Packningen stuvades in i bilen och sedan rullade man vidare till den andra
lägenheten för att hämta upp Hillis. Pia instruerades att
möta upp vid restaurangen utanför Tarbena cirka två timmar
senare. Sedan rullade man iväg, bort mot marknadsplatsen och vidare
ut ur den grismage som Benidorm är. Nu var siktet inställt på lantlig
frid och harmoni. Bort från allt liv och turiststank. Genom Albir
och Alfas de Pi bort genom Altea. Dagen till ära följde man kustvägen
så långt man kunde. Sedan fick man svänga upp på huvudgatan
igen. Grönt ljus. Tramp, tramp. Men det var tusan vad polisen i sin
illgröna väst blev sur. Det var bästa att växla upp
några kuggar och trampa på. Han gillade inte att man missade
att han stod och dirigerade trafiken… Oj, oj, oj, då.
Lokala inköp
Ute på vägen genom staden
sedan var det inte långt
kvar till man kunde svänga av mot Callosa. Härligt. Nu var
det betydligt mindre med trafik och därmed avgaser. Sakta steg vägen
uppåt. Nio kilometer till det började stiga riktigt. Yes,
nu är det Tarbena nästa. Serpentinvägen ringlar sig upp
likt en orm längs bergssidan. Solen steker så alla har tagit
av sig sina hjälmar för att öka kylningen. Svetten rann
och gjorde solglasögonen allt mindre genomskinliga. Efter knappt
två timmars cyklande var man framme vid favoritlokuset. Lite innan
angiven tid. Pia hade fått besked mellan 12 – 13.30. Punktligt
som bara den, svängde hon in på parkeringen kl 12.15! Stambordet
intogs och man beställde in Zumo de Naranja, bröd, aioli och
oliver. Man kalasade lika vällustigt som som dagen innan. Atmosfären
och smakupplevelserna ihop med den varma solen, aaaaaahhhhhh. Innan man
begav sig vidare så handlade man i restaurangens lokala butik.
Gårdens vin, citronhonung, marmelad och annat lita smått
och gott fick följa med där ifrån i Focusen. Upp på springarna
igen. I vanlig ordning så högg mjölksyran direkt i låren.
Men bara bit ihop och kämpa på. Efter någon minut så hade
man fått upp värmen och så kunden man kämpa sig
vidare mot Coll de Rates och dess 646 meters resning. Så bar det
iväg utför. Huj vad fartvinden svalkade gott på de solstekta
armarna. Parcent passerades och man fortsatte mot Pego där man hade
planerat lunch. Man kom in i en liten stad. Siesta. Allt verkade tomt
och öde. Men efter att ha snirklat sig runt de pavébeklädda
gatorna så fann man till sist en bar som var öppen. Bocadillos
med serranoskinka sköljdes ner med fyra och en halv liter mineralvatten!
Man kände nästan ett omättligt behov av vatten i den gassande
solen. En timme senare så rullade man de 50 metrarna, mot enkelriktat,
för att gå in på Mercadona och köpa vatten. Tvenne
femlitersdunkar införskaffades till det facila priset av 96 cent.
Sedan fylldes vattenflaskorna för att man skulle kunna fortsätta
färden i det blå. Det var dåligt skyltat så lite
förvirrat var det innan man hittade rätt väg, CV700. Man
passerade genom några små bortglömda byar. I en av dem
så råkade Pia i kontakt med en engelska som kunde rekommendera
ett ställe vid kyrkan i nästa by. Denna by visade sig ligga
kanske 500 meter från den andra. Men var i håken var hotellet
som man inte kunde missa? Man for runt och letade. Men inget hittades.
Man fick kontakt med engelskan igen som nu hade rullats över till
den andra byn i sin rullstol. Jodå. Där borta vid kyrka. ”You
can’t miss it”, sade hon. Jodå det kunde man. En gubbe
som stod och svor över sin garageport, som trilskades när den
kulle låsas, tillfrågades om hotellet. Jodå bar runt
knuten. Då visade det sig att hotellet var i det hus man hade haft
som utgångspunkt för sina eftersökningsexpeditioner!
Svalkande bad
Dörren
var låst.
Men en ringklocka gav napp. Jodå visst
kunde man bo här. Rum fanns liksom bar och swimmingpool! Focusen
fick leta sig ner genom de smala gränderna. Cyklarna parkerades
i foajén. Snabbt upp för en snabb dusch innan man ramlade
ner till poolen. Elitaren väckte en viss munterhet då han
inte kunde tåla mer sol på armarna hade han satt på sina
armvärmare. Dessutom hade han inga badbrallor så han hade
sina cykelbrallor på… Efer en timme vid pollen, med bad i
det nypåfyllda, icke allt för varma, vattnet så var
det dags att svida om till aftondressen, shorts & T-shirt. Promenad
genom den smala gränden och tvärs över huvudgatan. En
senorita stod och putsade fönstren på restaurangen. Jodå,
det var öppet och man kunde få mat. De lokala männen
stod vid bardisken och drack, rökte och drack öl, vin eller
annat. I matsalen så var alla stolarna placerade upp och ner på borden.
Snabbt vändes stolarna och placerades på golvet. Pappersdukar
på bordet och sedan bars det in Vin, vatten, sallad, kycklingdelar,
bröd, aioli innan huvudrätterna anlände. Med jämna
mellanrum så kikade lokalbefolkningen in för att kolla vad
det var för några i matsalen. Två timmar efter entrén
på restaurangen så var det dags för sorti. Tillbaka
till hotellet där man fick smaka på en lokal pastis. Mmmm.
Dagen gav 85 kilometrar på längden och 1795 meter på höjden.
Totalt har man nu avverkat 769 km resp 13605 m. I morgon är det
final med returresa till Benidorm via Alto de Tudons, en topp på över
1000 m!
|
|
Måndag
19 april. Långpass. I vanlig ordning kl 10.00 mötte
Hillis upp utanför porten. Första
målet var cykelaffären för att få en ny klingbult
till Elitarens hoj. Första affären hade stängt. D vaalde
man att bege sig till gamla stan och Benibike. Där var man sisådär
tjugo över tio. Ett anslag bakom gallret angav att han öppnade
10.30. Alltså några minuters väntan. Punktligt ett par
minuter i halv kom de och öppnade. Elitaren pekade på det gapande
tomma hålet och så hängdes cykeln upp i mekstället.
Sedan satte cirkusen igång. Spanjoren for omkring och letade i alla
bra-och-ha lådor i hela butiken. Spänningen blev större
och större. Skulle han ha en klingbult passande Campagnolo Record
tripple? Jodå efter en halvtimmes arbete så var Grålle
going igen. 4 Euro ville han ha för besväret. En femma jämt
lämnades i kassalådan. Sedan bar det av ut via marknadsplatssen
och Albir till Altea och sedan mot Callosa. Neestorn var inte i form. Troligen
har han en infektion i kroppen. Så upe i Callosa övertalades
han att ta nyckel och vända tillbaka till Benidorm och lägenheten.
Hillis, Grizzly-Vurpan och Elitaren fortsatte upp mot Tarbena. Klättring,
klättring. Detta är vägen upp mot Coll de Rates. Men strax
innan Tarbena så stannade man till för ett glas nypressad apelsinjuice
på restaurangen nedanför där man var senast.
Tryck i aiolin!
Jodå vist kunde man få apelsinjuice.
Men ville man inte ha något att äta? Bra ide, lite oliver
kanske. Jovisst, men ville man inte ha lite bröd och aioli också?
Så klart.
In med det bara! Så efter en stund kom det in. Tre glas med nypressad
apelsinjuice, ett askfat(?) fyllt med aioli, baguette och så en
skål med oliver. Snabbt kastade sig de sugna cyklisterna över
härligheten. Aiolin gjorde verkligen skäl för namnet aioli.
Det var verkligen tryck i aiolin. Himmelsk. När brödet var
slut så var skålen så ren som om en hund hade slickat
den. Belåtna lämnade man restaurangen för att fortsätta
klättringen. Castells de Castells var nästa vändpunkt.
Så efter någon kilometer så var det dags att ta av åt
vänster. Böljande över det karga landskapet gick färden. ”Detta är
som att köra i Norge nästan” sade Hillis. Jodå,
det var inte bara den raka, böljande vägen som var norsk, det
var även den kalla nordanvinden… Brrr. Hin håle vad
kallt. Lösarmarna åkte på liksom vindvästen. Lite
värmande var ju de små stigningarna. Den värsta värmde
ordentligt med sina 16%. Efter tiotalet kilometrar så var man framme
i Castells de Castells och kunde svänga mot Parcent. Nu var det
utför. Vindlande nerfart på en tvättbräda. E del
hiskelia lutningar var där. En 17%:are i två etage. Den liknade
en avsatstrappa, barra något jämnare. Ju längre ner man
kom ju mer steg värmen. Efter hand kunde klädseln lättas.
I Parcent tog man sikte mot Benissa för att ta vägen hem. Den
förväntade medvinden blåste emot. Men det var nedförsbacke.
Tävlingsinstinkten vaknade till liv och så var det krig utför.
Hillis dundrade på som en gevärskula. Grizzly-Vurpan och Elitaren
jagade så att ansiktsfärgen började gå åt
chorizo hållet. Men si man släppte inte Hillis längre.
Bitvis knappade man i lite. Men när Hillis i sin rödprickiga
bergatröja märkte detta gav han några watt extra i pedalerna.
Uj, uj, uj, vad det gick. Vid några ställen slog man av på takten
för att sedan dra upp tempot igen. Härligt. Kropparna var ganska
möra efter det hittills tuffaste passet. Både vad gäller
längd och stigning. Vid Calpe så ringde Pia till Martin. Efter
lite konfererande och samtal så fick man koordinerat Pia till att
visa Nestorn vägen till cervesabaren. Efter en halvtimmes tid så möttes
man där. Fem Jarra Cervesa och tres agua minerale con gas. Efter
en stund så måste man göra något åt de kurrande
magarna. Charmtrollet, den sure uppstylade bartendern kontaktades. Han
förstod inte ett jota. Så Elitaren tog tag i honom och ledde
ut honom som en hund till skyltarna han hade utanför. Efter att
ha pekat på Anchoa och Sardine pekandes med två respektive
en finger så kopplade han till slut. Jodå en Jarra de cervesa
till kunde han ordna. Hillis ville också komplettera så två.
Efter ett tiotal minuter så kom sandwicharna.
Hälsa och tacka för gurkorna?
När
man hade kalasat på härligheten så kom charmtrollet
med chornishonger! O, oj, oj. Hade han inte bara fått poppiga
slingor i håret och införskaffat billig herrparfume? Hade
han gått
charmkurs också? Men hur som helst så försvann även
gurkorna i ett nafs. (Under denna skrifts tillkomst så fick vi
rapport från Sverige att Velodrom-Lars hade fått abstinens
efter att ha läst sidan och hejdlöst givet sig ut för
att få några tiotal höjdmeter stigning…). Cervesabaren är
belägen endast cirka 75 meter från Pantanis hus. Då man
inte sett hnom på några dagar så begav man sig upp
på Calle Mirador 18E. Men trots att både Nestorn och Hillis
hade ringklocksyra-mani och att de bultade på dörren så den
var på väg in så var det ingen som öppnade. Han
var väl ute och tjyvtränade? Hissen ner igen och bort till
cervesabraren där Grizzly-Vurpan väntade, vaktandes cyklarna.
Upp på hojarna efter en liter cervesa och så rullade man
igenom stan mot Mediterraneo. Utanför porten stod en lokal reklamutdelare
och ringde på en massa dörrar för att kunna slippa
in. Elitaren skulle göra sin nya inlärda cirkuskonst. 180-graders
stoppsladd. Efter 178 grader gick han över styr och låg
på marmorna
och sprattlade.
Man provade på att kontakta Pantani per telefon under kvällen, men
han var tydligen fortfarande ute och cyklade.
Dagen till ära cyklades det 117 km 0ch 1935 meter stigning. Totalt
har nu Cyklofånarna avverkat 687 km och klättrat 11610 m!
|

Vilken aioli! och vilka oliver. Mums!

Hillis visar Pia dagens rutt på kartan.

Höjdkurvan behöver inte någon närmre
presentation. Det är inte Minnesbergsbacken, eller hur Velodrom-Lars (och
Kung Patrik).
|
Söndag 18 april. Lopp i Molina
de Seguira. Klockan 05.30 gick reveljen. 07.30 skulle den förhyrda
Ford Transiten puttra igång. Egentligen börjar historien redan
på kvällen då Pantani och Elitcyklisten var på Centauro
och hämtade den 9-sitsiga bussen. När färdmedlet hade parkerats
utanför huset så konstaterade man att det ena baksätet
måste bort för att man skulle få plats med alla cyklar.
Grizzly-Vurpan, som är chaufför till yrket, angrep vant lossningsmekanismerna.
Efter diverse tråcklande så lossnade till sist eländet
som visade sig väga 89 kilo enligt uppgift på skylt. Yes första
steget klart. Nu var det dags för steg två. Få ut åbäket
fån bilen. Allt fler intresserade av lokalbefolkningen flockades
runt bilen under arbetets gång. När till sist eländet dundrade
ur bussen så visade det sig att det hade hjul så man kunde
rulla det. De spanjorer som åsåg detta kommer troligtvis att
minnas synen för evigt. Lite mindre publik hade man när man hade
baxat soffan in genom husets entre. Mn fick regla upp dubbeldörren
så båda portarna var öppna för att kunna passera.
Skulle det vara möjligt att få in eländet i den lilla sexpersonershissen
då? Tja, prova kunde man väl i alla fall. Så till sist
med en mycket liten marginal slank den stoppade järnkonstruktionen
in i hissen och kursen sattes på 14:e våningen. Väl uppe
visade det sig att den hissdörren var nog fem centimeter smalare än
den där nere. Skulle man nu vara tvungen att åka ner med den
igen. Nej då. Gizzly-Vurpans inneboende motoriska styrka kom väl
till sin rätt. Med darr på ribban så satt hissdörrarna
kvar. Helt tyst var det nog inte i korridoren när man hanterade och
ställde upp soffeländet utanför lägenhetsdörren.
En nyfiken granne gjorde sig ärende ut tillsammans med sin, för
kvällen inhyrda?, följeslagare.
Snopet avhopp!
Nåväl. Nu på morgonen stuvades tre av cyklarna lätt
och behändigt där soffan tidigare suttit. In och veva igång
dieselmotorn och så brumma ett par gator bort för att hämta
Hillis och Pia. Efter knappa minutens stopp så bar det iväg
mot Pantanis bostad. Ett telefonsamtal ringdes för att varsko honom
och få honom att pallra sig ner till den bestämda mötesplatsen
vid apoteket. Men han gav återbud. Hjärtat spurtade emellanåt
så han vågade inte ge sig på att cykla denna dag. Jaha,
lite snopet, men vad att göra? Man satte kurs mot Avenida d’Europa
för att sedan jaga pinnen rakt ut förbi Parque de Bombers (brandstationen)
och fram till biljettluckorna för betalmotorvägen. Grissly-Vurpan
lade sin höger baklabb på plattan och ekipaget varvade upp
och susade sydväståt. Molina de Seguro nästa.
Follow that car!
Utan omsvep hittade man Molina de Seguro. Men hur hittade man sedan starten?
På en av infartsvägarna hade man troligen en vattenläcka.
Gatorna var helt översvämmade. Slask och plask. Det var bitvis
som att passera en flod på ett vadställe. Men sedan svängde
man in på torrare gator. Så fick man syn på en Merca
som hade e demonterad racer i bakluckan. ”Follow that car” blev
uppmaningen till Grizzly-Vurpan. Man jagade efter. Helt plötsligt
svängde mercan in på en öde parkeringsplats. Hade man
följt fel bil? Vid en noggrannare okulär besiktning gav beskedet
att man sannolikt var på rätt spår. Där stod
någon och pumpade racerdäck, och se där är där
inte en högtalarbil. Vant och med lite spansk nonchalans parkerade
Grizzly-Vurpan bilen vid sidan av det upprättade sekretariatet.
Ur klev cyklistkvartetten och Pia. Do you speak English? Ett idogt
skakande på huvudet blev resultatet. Här ”hablades” endast
espanjol… Till sist lyckades man dock anmäla sig. 15 Euro
och för det fick man förutom mat och dricka även en
Cykeltröja! Tillbaka vid bilen så gjorde man sig och cyklarna
färdiga. Ett antal varv runt parkeringen fick stå till tjänst
som uppvärmning. Så började det att dra ihop sig. Guardia
Civil, policia Local, Civilförsvaret, ja gud vet hur många
olika som var inblandade. Högtalarbilen tog spets och med dunkande
discomusik varvad med reklam för CC Molinense (arrangörsklubben)
på smattrande spanska rullade klungan iväg. Alla polis MC:erna
drog sitt strå till kakafonistacken när de satte på sina
sirener och blåljus. I samlad tropp rullade man igenom stadens
gator. Ojämn och dålig asfalt var det. Efter cirka fem kilometrar
blev det ett farligt liv och någon pekade på ett hål
i asfalten precis när Elitaren rullade i fanskapet. Med minsta
möjliga marginal till en vurpa(?) kunde han dock fortsätta.
Ett litet tag i alla fall. Punktering på bakdäcket. Tablå!
Rulla ut till sidan. Ös lite svavelosande eder över Spansk
gatustandard. Plocka fram däckavtagarna och ut med den slappa
butylslangen. Då kom servicebilen. Slet Hjulet ur Elitarens nävar
och vannt tod den rundlagde mekanikern ut slangen och fågade ”Cambera”.
Visst hade Elitaren en reservslang. Tjoff i med den och pumpelipump
så var där luft i däcket. Innan Den gulklädde,
modfällde cyklisten han att förstå vad som hänt
var hojen körbar igen. Utan att de kunde finna något gemensamt
språk så försökte man kommunicera. Hur hittade
man vägen? Det var ju inga markeringar? Med lite teckenspråk
så gick det till sist upp för Elitaren att mekanikern erbjöd
lift. Upp på hojen och håll tag i bilen så skulle
man nog f-n hinna ikapp. Med en Elitare som hade armen inne i bilen
och två spanjorer i bilen som hade armen utanför så susade
man iväg igenom ytterområdets gator. Farten blev allt högre
och Elitaren allt lösare i magen. Hoppas att de har bra ortopeder
i Spanien, tänkte den vettskrämde cyklisten där han
hängde som en vante efter bilen. Men efter ett par kilometrar
så såg man bilen som visade var klungan tog slut. Lättad
släppte Elitaren sitt krampaktiga tag i bilen och började
jaga ifatt de sista cyklisterna. Lite kompis med Lance kände han
nog. Tänk att få samma service som de stora pågarna
på Touren! Den ene eftersläntaren efter den andre passerades.
Till sist kom han upp i rygg på cyklist 111. Där framför
var det ingen klunga att se. Ingen markering i gatan. Tja, det fanns
inte så ycket annat att göra än att lägga sig
ihop med 111:an i hans makliga tempo. Men efter en stund skymtades
så klungan. Elitaren tecknade till 111:an att lägga sig
på rulle. Här skulle man hinna ikapp klungan. Lite utför.
Det passade perfekt. Upp på 53:11 och pumpa järnet. Dessvärre
kunde inte spanjoren hänga på. Det tog inte så lång
tid innan Elitaren var ikapp igen. Dunket och smattret från högtalarbilen,
sirenernas igenomträngande skri. Jodå från befarat
fiasko till händelsernas centrum. Ibland är livet fantastiskt!
Paris-Roubaix?
Ledarbilen höll hela tiden klungan samlad. Vid varje stigning så drogs
det igång. Uppe på varje knalle så saktades det in
så att alla kom ikapp. Ja det var nog ingen tävling utan mer
ett jippo. Men det var en härlig stämning. Efter cyklade dryga
halvannan timme så blev det helt plötsligt stopp. Alla vinkades
in på en grusfotbollsplan. Va i ”hondnan” är detta?
Skall vi tas som gisslan av ETA eller något? Närdå.
Nu var det lunchpaus. Sandvichar, frukt, fruktkompotter, läsk, vatten
juice, energibar, you name it. Spanjorerna dukade fram. Cyklisterna fyllde
både sina kindpåsar och ryggfickor. Det lättades på trycket.
S efter bortåt en halvtimmes stopp rullade man igång igen.
Vägarna var bitvis mycket dåliga. Tom grusvägar hamnade
man på. En bra träning inför ett deltagande i Paris Roubaix?
Hur som helst var amalgamplomberna på väg ur under utförslöporna.
Vem längtade inte efter en heldämpad mountainbike? Men så småningom
kom man in på bättre vägar. Då började det
gå uppför igen. Detta måste vara den tredje och sista
stigningen. Allt brantare blev det. Till sist var man nere på den
lägsta växeln. Elitaren upplevde det vanliga framhjulslyftet
när han tryckte på. Alltså är lutningen närmre
20 än 10%… Hillis gjorde ju som vanligt skäl för
sitt namn och visslade lätt som en fjäder upp för backarna.
Grizzly-Vurpan använde sina björnkrafter och försvann
framöver även han. Nestorn hade fel utväxling och fick
zig-zaga sig upp. Med sin lågväxel i och kadens i topp kunde
Elitaren för en gångs skull knapra in på Nestorn. Precis
på kröne av den sista riktigt branta kullen var han ikapp.
Sedan var det bara till att växla upp och trampa på. Hej vad
det gick! Tourkänslan blev inte mindre av att ett par MC:ar låg
och pendlade upp och ner i klungan med filmfotografer på bönpallen.
Vilken upplevelse
Final!
Farten ökade och
klungan drogs ut. Hade man släppt farten
fri? Nix. Uppe för den sista stigningen så var det stopp?
Så småningom gick det upp att detta var tävlingsmomentet.
Bergspris. Hillis var uppe bland de 10-15 främsta. Vurpan 20-talet
placeringar efter. Sedan kom Nestorn och Elitaren. Men en stor dela av
klungan kom efter även dem. Uppskattningsvis var det bortåt
200 startande. När alla var samlade så var det den sista biten
kvar. Mestadelen utför resten plattmark. De hårdpumpade däcken
susade mot asfalten, växlarnas tickande smälte ihop till ett
surrande. Tempot blev allt högre. Så dundrade klungan ut på motorvägen.
Polic-MC med sina blåljus stoppade trafiken. Runt 40 knyck. Med
denna fart angjorde man åter Molina de Segura. Några knyckar
inne i staden sedan blev det helt plötsligt stopp? En polis stod
och vinkade att man skulle cykla på andra hållet??? Till
sist visade det sig att det var målet man nått. Sandwichar
osv igen. En pilsnerpump gladde gänget. Varsin ”flabb full” eller
så blev det. När man sedan förplägat sig och hämtat
sina diplom så satte man kursen mot parkeringen där den väntande ”Pian” befann
sig. De uppskattade tre timmarna hade väl blivit bortåt 4-5
med alla pauser. Dessutom var inte start och mål på samma
plats! Jodå Pia satt och solade i den öppna bakluckan på bilen.
Totalt avverkades lite drygt 91 kilometrar och man klättrade 1460
m. Alltså har man nu avverkat 570 km och klättrat 9675 meter.
Bestiget Mount Everest med råge, den ni….
|
Grizzly-Vurpan och Nestorn baxar in sätesåbäket i den minimala hissen.
Cyklofånarna i kön till det tillfälligt upprättade
sekretariatet.
Kämparna är redo!
|
17
april. Uppladdning inför
tävling. Idag vaknade Cyklofånarna till en strålande
sol. Härligt. Äntligen visade Spanien sin varma sida åt
dessa nordbor. Klockan 10 så kom Hillis med sin sedvanliga 180 graders
stoppsladd precis när Nestorn och Elitaren var på väg ut
igenom porten. Timing! Cyklingen idag skulle gå i avspändhetens
tecken. Rulll-i-rull längs Mediterraneo sedan ut på Europa och
upp förbi Bombarparken elle vad nu spanjorerna kallar sin brandstation
för. Sedan svängde man åt Terra Mitica, det stora nöjes-/upplevelsefältet.
Sakts uppför gick det helt tiden i stort sett. Så började
man se skyltar mot Finestrat och sedan Relleu och Sella. Vid korsningen
så valde man att köra mot Sella. Alltså upp mot Alto de
Tudons. Men man tänkte inte ha allt för mycket stigning denna
dag. Men med lätta växlar avancerade man uppåt. Sella passerades
och så fick man ånga vidare bortåt 7 km innan avtagsvägen
mot Relleu visade sig. Här stannade man för att insuga lite Squeezy
och släcka sin törst med vatten. Så var det en kort stigning
innan utförsåkningen började. Vägen var lika dålig
som när Grizzly-Vurpan och Elitaren var här för två år
sedan. Den påminde mest om en tjälsprängd norrländsk
väg. Oljegruset låg löst i alla kurvor på serpentinvägen.
Bitvis var vägens kanter bortsuddade. Tungan rätt i munnen och
se till att inte bli övermodig. Går man över kanten kan
det vara långt till man stannar. Vid något ställe skymtade
ett urbränt bilvrak långt nedanför vägen. Ingen tilltalande
tanke...
Efter 11 kilometrar som i stort bara löpte utför var man nere
i byn Relleu. När man skulle svänga mot La villa Joyosa var vägen
avstängd. En liten lokal marknad. Man gjorde som vanligt, man rullade
lite lugnt och kikade på tingel-tanglet. Deå kom en stor, magsur
(det var inte litet att vara magsur i) engelsman och gormade att här
fick man f-n ta mig inte cykla. Ingen spanjor reagerade över huvud
taget… Lydiga som vi svenskar är så hoppade vi av cyklarna
och ledde dem. Ett stånd med oliver och andra inläggningar fångade
Hillis intresse. En påse cornichonger införskaffades. Dessa
kalasade man sedan på i solskenet. Vid den svettningen som man får
under klättring i bergen i bligande solsken får kroppen ett
stort saltbehov. Efter ett tiotal var av dessa krispiga, syrliga och salta
gurkor så grenslade man åter cyklarna. Vidare utför. Härliga
svepande kurvor. Nu hade oljegrusen blivit ersatt av asfalt. Vägbanan
var också relativt ren från grus, sten och annat som kan äventyra
en cyklists välgång och ve. Så var man ute på den
stora vägen mot Orxeta. Stor och bred men med för dagen väldigt
lite trafik. Tickandet från frihjulen gjorde sig till en spinnande
orkester i tystheten. La Villa Joyosa var nästa anhalt. På väg
dit blev man omåkta av en spanjor på en otillåtet aerodynamisk
kolfiberhoj. Även om den inte var reglementsenlig så var den
läcker att skåda. Vid stranden stannade man för att dricka
lite kaffe och mineralvatten ”con gas”. Efter en skön
paus i solen ackompanjerad av svallande vågor så rullande man
de sista 14 kilometrarna hem.
79 kilometrar och 1255 meter stigning blev resultatet av dagens träning.
Totalt har Cyklofånarna avverkat 479 kilometrar på längden
och 8215 m på höjden. I morgon är det tävling i Molina
de Segura norr om Murcia. Så bilen går kl 06.30 från
Benidorm…
|

Avtagsvägen mot Relleu. Här ser man hur dålig vägen är...

Hillis köper gurkor på marknaden
i Relleu.
|
16
april. Grizzly-Vurpan köpte mus!. Vid 11-snåret var man
hos lägenhetesuthyraren för att betala lägenheterna. Efter diverse
diskussioner
och överläggningar
så gick Elitaren runt hörnet och hämtade ut erforderliga Euro. Sedan
satte man kurs mot gamla stan. Knivaffären skulle uppsökas liksom att
Grizzly-Vurpan var på sin sedvanliga Buff-jakt. Av en händelse så hittade
Hillis knivaffären på ett helt annat ställe än man hade förväntat sig.
Grizzly-Vurpan for in och botaniserade. Till sin egen höga förtjusning
så hittade han en av sina favoritknivar med namnet Grizzly! Dock köpte
han inte denna utan en som hette mus... Efter knivköpet så begav man
sig längst ut på klippan i gamla stan för att få något lunchaktigt
i kroppen. Färskpressad apelsinjuice med en ost- och skinksandvisch
blev det. Mörka skyar tornade upp sig. Chipsen från näst-näst bordet
ven likt höstlöv runt öronen. Sedan ökade vinden ytterligare. Så pass
att bord och stolar började flyga omkring. Då fann man det bästa att
bege sig. 31 Euro fattigare (dyrt med tanke på att gårdagens besök
på kinarestaurang kostade 50 Euro inkl vin och allt). Sedan blev det
en rask promenad längs strandallén för att komma till respektive lägenhet.
Upp och byt om. Nu skulle det cyklas. Målet var att ta sig upp till
Guadalest för att leta upp en slinga där som man tyckte sig ana på
kartan. Grizzly-Vurpan började fixa med sina växlar. Han brummade allt
mer när det inte gick hans väg. Efter ett tag var skruvmejslarna väldigt
luftiga och lätta(?). De fick nämligen en benägenhet att flyga omkring...
Lite försenade så kom man till sist iväg. Hillis var på plats där nere.
Pantani som hade bestämt tiden lät sig icke avhöra... Den decimerade
kvintetten begav sig så ut på äventyr. Man skulle köra på, förhoppningsvis
ända till Guadalest. Men skulle vädret bli otjänligt så fick man lägga
om planerna. Altea nästa sedan Altea la Vella där man tog av mot Callosa
de Sarra och sedan började man den riktiga klättringen mot Guadelest.
Här började man kunna lukta regnet. Uppe i bergen såg man målet insvept
i regnbyar. Det började stänka för att sedan tillta till ett regn.
Det behövdes ingen lång konferens innan man bestämt sig för att återvända
till Benidorm. Var det uppehåll i Benidorm så skulle man bestiga klippan
med korset per cykel. Det var utför i stort sett hela vägen så det
gick undan. Regnet hann ikapp Cyklofånarna och man vek genast av från
de stora vägarna i staden och rullade in på Cervesabaren. Korset får
vänta...
Totalt avverkade man 48 km och 735 m stigning under de knappa två timmarna
turen varade. Nästa träning blir i morgon och på söndag så skall man
köra en tävling norr om Murcia i Molina de segura närmare bestämt. |
Lunchpaus i gamla stan |
16
april. I väntan på väder... Idag lyser solen
enbart med sin frånvaro. Hela natten har det blåst kuling och regnat
som om himlen var öppen. I väntan på vädret skall bättras tar cyklofånarna
det lugnt.

Kan man inte få igång sin egen kadens,
så kan man i alla fall läsa den, eller hur Nestorn (Sthuve-pilsnerback)
|

Grizzly-Vurpan
behöver ingen filt. Han har ju sin päls... |
15
april. Slappepass... När ögonen öppnades
och medvetandet sakta börja göra sitt återtåg
i Cyklofånarnas kroppar förstod man
att det inte var något kanonväder denna dag. Det blåste
så det skallrade
i hela
huset. Den ihoprullade markisen på balkongen vibrerade så det
mullrade i hela lägenheten. Lite motvilligt lättade man
på mörkläggningsridårena.
Palmerna vajade som i de amerikanska katastrofprogrammen på Discovery...
Oj, oj, oj. Skall man ut och cykla i detta väder? Jepp, det
skall man. Ner med cornflalkesfrukosten, kryddad med banan och helkonservmjölk
(den skulle hålla sig till 30 juli...). Sedan var det på med
paltorna, fast
först en klick fett i ändan. Precis när Nestorn och
Elitaren gick ut igenom dörren kom Hillis och gjorde sin vanliga
180 graders stoppsladd. Pantani hade inte låtit sig avhöra
så när Grizzly-Vurpan kom ut även
han (han åker egen hiss, se föregående dag) så rullade
man iväg norrut,
mot vinden. Lungt i sakta mak rullade kvarteten mot Altea. Det var
som att cykla mot en vägg. Tungt tramp på lätta växlar.
I Altea
fick
man lycligtvis lite lä. Men strax efter stan skall man igenom
tre tunnlar.
Oj, oj, oj, hur skall det gå då? Här var det ju
ingen vind, sade Hillis när han körde igenom första
tunneln (den som ligger i lä)
vid andra var det som en ordentlig box på näsan. Ner på lägsta
växeln
och försök hålla styrfart (det var en bedrift). Väl
igenom tunnlarna så gick det lite lättare. I stigningen
mot Benissa stack Hillis och Nestorn. Vurpan hakade på medan
Elitaren släpade efter i vanlig ordning.
Uppe för denna stigning tog man av mot Jalon och
sedan direkt mot Pinos. En smal väg på obygden. Detta är
det verkliga landet. Terrängen är ganska karg. Lite pinjeträd
och en och annan tynande apelsinodling.
Lite svagt uppför gick vägen. Lagom för återhämtning.
Dessutom hade man fått den friska till hårda vinden med
sig. Härligt
att kunna avancera med så lätta fjät. Strax innan
Pinos stannade man för att låta sig avbildas med Benidorm
i fonden. Sedan var det att
åter äntra sadeln. Efter några kilometrar började
det lite lite mer emot. "Här är det" ropade Elitaren
och avsåg 20% stigningen. Jo,
det var nästn rätt. 18% stod det målat på vägen.
Men lugn. Lite längre
fram var det ännu brantare. När man tryckte till på lägsta
växeln
så
reste sig framhjulet. Hillis och Vurpan tog sig upp. Nestorn hade
för hög utväxling så Elitaren luckades veva
förbi honom ett stycke
innan
även han hoppade av och gick sista biten.
Pånyttfödd?
När toppen var nådd så var det nästan bara utför hem. Vägen var som
en tvättbräda. Plomberna höll på att vibrera ur sina lagnigar.
Allt mer spänd i axlar men farten var god då det lutade bra.
På de lite
flackare lutningarna fick man hjälpa till ordentligt med pedalerna
på grund av motvinden. Himlen låg som ett gråblått rökmoln i norr.
Skulle man klara sig hem torrskodd? Ja, det fick man se. Nere i
Jalon snirklade man sig igenom staden och ut mot Benissa. Sedan
var det hemåt
som gällde. medvind och nerförsbacke, vilken kombination. Stora
delar av utförslöpan höll man samma tempo som bilarna 60-70 km/h!
Detta på
en bred och slät, kurvig asfaltväg. "Himulskt". Nu var det dags
att prova tunnlarna medvinds! I den andra var det som att bli
pånyttfödd. Rullandes på frihjul kände man riktigt moder tunnels
krystningar och hur ekipaget accelererade. Snacka om drag! Efter
Altea så kom man lite vilse i Albir. Men efter diverse tråcklande
så
kom
man på
rätt spår. Man kom ihop med ett gäng gubbar på racer. Detta gjorde
att man tappade fokus på vägen och missade avfarten till Benidorm
och man kom istället ut på motorvägen. Men alla trampade på så
efter några
kilometrar så kunde man svänga av på vägen till Benidorm från Callosa.
Nu var det spettet till cervesabaren. "Four pints" sade senoran
när hon såg den lyckraklädda kvartetten. Si, si, blev svaret.
Alltså blev
det ännnu en rättvis avslutning på en träningsrunda.
96 km på längden och 1635 m
på höjden
var resultatet va 3 h 45 min arbete.
|

Nestorn, Hillis, Grizzly-Vurpan samt
Elitaren som visar att han kan fotografera utan att hålla i kameran...
|
14
april. Dubbel bergsetapp. Vurpan har fått ett nytt
namn på
morgnarna. Nestorn och Elitaren har planer att ringa till djurparken
på Aitana för att rekvirera veterinär med bedövningspilar
när man skall
ha in honom och cyklen i hissen. Grizzly är det aktuella namnet.
Denna morgonen fixades nedfarten utan bedövningspil. Dock fick
Nestorn åka
egen hiss. Väl nere på gatan samlades alla fem Cyklofånarna
för att
bestiga berg. Man tog
vägen
ut från Benidorm
och
som vanligt
mot Altea. Återigen träffade man på gänget
med fransosen. Dessa stannade dock till i Altea medan Cyklofånarna
fortsatte till Altea la vella, gamla Altea. Här svängde
man mot Callosa och Guadalest. Uppåt, uppåt
gick det. Elitaren fick krampkänning direkt och rasslade ner
på lätta
växlar. Grizzly gjorde skäl för sitt nya namn även
utanför humörsdefinitionen.
Stark som en dito i benen hängde han på Hillis och Pantani.
Nestorn hade det krokigt idag han också. Dock var han lite
raskare än Elitaren.
På vägen upp mot Guadalest så kom fransosgänget
och visslade förbi.
Hillis hakade på, dock inte förstemannen. Förstemannen
visade sig ha vunnit Schweiz runt! Men andremannen som var norrman
höll Hillis
sällskap hela vägen upp till topp. I Guadalest så samlades
alla fem igen. 950 stigningsmeter hade man lyckats införskaffa
hittills. Nu var det bara till att fortsätta stiga. Nästa
anhalt var Confrides. Stigning, stigning. Mandom mod morske män.
Mjölksyran satt som alligatorkäftar
i låren. De fyra försvann sabbt ur syne för Elitaren.
Men oförtrutet
på lätta växlar avancerade även sistingen allt
högre upp. När högsta
punkten var nådd, nästan 1000 meter, så samlades
man igen för att pausa
och fotografera. Med vyn som fond förevigades fyra femtedelar av sällskapet.
Ytterligare 600 höjdmeter hade ny avancerats. Sedan var det
dags för
returen...
På med lösarmar och vindvästar. Ner i bocken och
gör
dig aerodynamisk. Kallt satan. Den nordliga vinden medförde
inga plusgrader direkt. Sedan att addera till fartvinden. Ja då blir
det kallt som i ett eskimåhelvete
för en tunnklädd cyklist. Susande och svischande rann man
ner för berget.
Ner till Benimatell där man tog av mot Polop och Benidorm. En
kraftg stigning överraskade. Men den var ganska kort. Men det
var åter stigning
som låg framför kvintetten som blivit decimerad till kvartett
eftersom Pantani inte ville stanna till för förfriskning.
Men efter ett tag så bar det uför rejält på en
slät och bred asfalterad väg. Tjenamors
vad det gick. Man fick klamra sig fast i bocken för att inte
blåsa
av hojen. Hillis var naturligtvis snabbast. Han är ju lite mer
dödsföraktande
än övriga skaran. 83 km/h lite drygt var han uppe i. De övriga
nöjde
sig med 75 km/h. Kilometrarna och milen till Benidorm avverkades
snabbt. Väl nere igen i Benidorm så tråcklade man
sig igenom stan för att bromsa
in vid Cervesabaren vid Mercadona. 4 Jarra de Cervesa. In kom de
skummande sejdlarna snabbt acompanjerade av små snittar med
korv och sardiner. Detta föll alla i smaken så man beställde
in en omgång med sardinmackor.
Delicieux eller hur nu en fransman skulle uttryckt sig.
88 km på längden och 1890 m på höjden avverkades under de knappa 3,5
h som det varade. I eftermiddag skall playan intas. Natti-natti.
Den
bruna grafen visar höjdproflilen. Nästan oavbruten stigning til
1000 m... |

Pantani, Grizzly-Vurpan, Nestorn och
Hillis vid 1000 m toppen.

Stamlokuset, Cervesabaren efter genomförd
träning.
|
13
april 2004. Första bergsetappen. När cyklarna skulle göras i ording
på morgonen upptäckte Vurpan roten till sitt växlingsproblem. Det var
inte
växelföraren som bråkade. Det var vevpartiet som var på väg ut ur gängorna.
Det var inte många millimeter gängor det hängde på. Efter att provisoriskt
skruvat in vevlagerskålen så dressade trion om för att rulla ut. Pantani
meddelade per telefon att han var utslagen och skulle ligga för ankare
hela dagen. Så när Hillis mötte upp utanför porten så rullade kvartetten
iväg. Norrut med första anhalt iAltea. Här skulle man göra cykelhandlaren
ett besök. På
väg dit så rullade man ikapp en fransos som blev eld och lågor
när
an
hörde
att
kvartetten var svenskar. Backstedt, ropade han och applåderade.
På så sätt fick man veta att Magnus Bäckstedt
vunnit Paris-Roubaix! I Altea så vinkade fransosen glatt hej då till
gänget som bromsade in framför cykelverkstaden. Dagen till
ära
hade både
Vurpan
och Elitaren skrudat sig i sina Cykeltröjor som
gjorde
reklam
för,
just
det Bici
d'Altea...
Efter nästa en timmes jobb, som cykelhandlaren begärde 3 Euro för, så kunde
man rulla vidare. Nästa anhalt var strax innan Benissa. På vägen dit
så körde man förbi en annan cyklist. Denna passerades i utförslöpan med
god fart. När det lutade mot så kom han igen. Han passerade Vurpan och
Elitaren sedan Nestorn. Vurpan och Elitaren var helt övertygade om att
Nestorn skulle hänga på. Men nix. Den orangeklädde jagade ikapp Hillis
och kom in på dennes rulle. Sedan försvan dennna nya dukonstellation utom
synhåll. Efteråt berättade Hillis att han hade legat på rulle ända till
strax innan Benissa då han hade spurtat iväg i sin apelsinfärgade tröja.
Men både han och Hillis vände och rulade söderut. Det visade sig att den
orange var träningskompis med fransosen som man mött tidigare.
Gyllene nektar
Precis innan man var framme i Benissa så vek man av åt höger mot
Xalo. Nu var det Coll de Rates som man ställt in siktet på. Alcalali
och Parcent
passerades. Sedan var det dags för ett litet stopp, en micropaus, där
Vurpan kunde svida av sig hjälmen inför stigningen så han kunde
fixa svettningen lite bättre. 400 meter hade man i stigning
upp tll passets topp. Detta var den första riktiga klättringen på serpentinvägar.
I vanlig ordning tog åldermannen spets och jagade på. Nestorn, allmänt
kallad gubbaj-v-l-n, var i stöt trots den tuffa körningen under gårdagen.
Imponerande. Efter runt halvtimmens klättrande var man uppe på passets
högsta topp. Coll de Rates på 626 möh. Här stannade man för fotografering
och
inmundigande av Cloetta kexchoklad. Sedan bar det av utför till Tarbena.
Där skulle man dricka Zumo de naranja, alltså färskpressad apelsijuice.
Detta är en läckerhet. På stället som ligger några hundra meter ner brukar
de gå ut och plocka apelsinerna direkt innan de pressas! Snacka om färsk
juice. När denna gyllene nektaren var urdrucken så fortsatte man utför.
Det var dock inte bara utför. Tidvis fick man lite motlut. Detta kändes
i de mjölksyrastinna benen, oj, oj, oj. Men här ömkas ingen, så det var
bara att paddla på. Efter Callosa så var det nästan bara utför. Rondell
efter rondell passerades. Benidorm kom allt närmre. I huvudorten
passade man på att stanna till vid Cervesabaren sidan om Mercadona.
Här hade Vurpan och Elitaren släckt törsten mer än en gång tidigare
under de gångna träningslägrena. Det är härligt att komma på ett
riktigt lokalt ställe. Inga turister här inte. Ingen dunkande techno
eller så. Välskänkt öl och pepparsalami som tilltugg. Ibland är livet
rättvist.
Under dagen avverkade man 85 kilometarar med en snittfart av 25 km/h
och 1600 m stigning.
|
Vurpans båge under service i Altea.
Första toppen avklarad, Coll de Rates. |
Prolog
2, 12 april 2004. Det var full aktivitet efter en gemensam natt i den
beboliga lägenheten. En frukost bestående av Cornflakes, mjölk, banan,
bröd med ost och skinka. Sedan var det igång med bestyren. Strax innan
11.00 kom Pantani med nycklar till den nya lägenheten. Snabbt så promenerade
man över
och
inspekterade.
Perfekt. Fräsch och trevlig med utsikt över havet. Snabbt ilade Nestorn,
Vurpan och Elitaren över med sin packning. Hillis och Pia hjälpte till.
Väl installerade i den nya lägenheten så rusade man ut för att inköpa
de förnödenheter som behövdes. Oj, oj, oj vad tiden gick. Man hade
bestämt
med Pantani till kl 14.00 men man sköt detta en timme. Lite lunch sedan
var det dags att packa upp och montera cyklarna. Alla cyklar hade blivit
åtgångna i olika grad. Nestorns hade fått repor. Vurpans hade utsatts
för kraftigt våld mot främre växeln. Elitarens hade fått en annan krökning
på styret...
Nestorånga
Klockan 15.00 samlades alla utanför gubbtrions hus. Man rullade
iväg genom Benidorms gator norrut mot Altea. Pantani tog spets
i sin grönrandiga
Kelmeuniform. Altea passerades och så var det Benissa nästa. Nestorn
ångade på och tog spets. Sista stigningen upp så krämade han på
extra. Pantani krampade och fick stanna strax innan kulmen var
nådd. Men
med lite
klappning medhårs så kom han igång igen. Uppe i Benissa stannade
man på Plazan
för att justera Vurpans framväxel och ta ett gruppfoto.
Sedan drog man iväg igen. Nu var det utför. Hej vad det gick. Svindlande
farter. Ner mot kusten igen och så åter mot Benidorm. Vid en av kurvorna
utför fick Vurpan sladd två gånger på bakhjulet. Detta föranledde att
Elitaren blev lite rädd samtidigt som han förlorade fokus på sitt. Så
han brakade rakt fram i kurvan och lyckades precis få stopp på ekipaget
innan han rammade cementmuren...
Vallhund
När hjärtat svalts så lunkade Elitaren och Vurpan igång igen. Vidare
ner mot Calpe. Nestorn pressade hela tiden. Hillis låg som en jo-jo
fram och tillbaka. Dels framme vid Nestorn och sedan längst bak
för att bogsera
fram de sista för att samla klungan. Hillis, Vallhunden. Strax innan
Altea så försvann Pantani bakom. Den resterande kvartetten drog iväg
till Benidorm.
Lite knappt 85 kilometrar avverkades under 2h 54 min med en stigning
av 1100 m.
|
Vurpans framväxel justeras i Benissa. |
Prolog
11 april 2004. Reveljen gick kl 04.25 hos Elitaren. Vurpan låg utslängd
på soffan i uterummet och sågade timmer. Men snart kom han upp och
fick lättat morgonvädret. Lite kaffe och ett par skivor hård kavring
från
Södervidingebagaren utgjorde frukosten. Taxibussen var beställd till
kl 05.00. Pia och Hillis skulle hämta upp Nestorn strax innan 05.00.
Så strax innan taxin kom så anlände trion. Alla fem cyklofånar var
alltså samlade för avfärd. Taxibussen fylldes av bagage. Chauffören
puttrade
iväg försiktigt. Aldrig någonsin var han över 100 km/h på motorvägen!
Så ganska precis 06.00 var man framme vid "aeroporto" Kastrup. Efter
diverse turer med incheckning så var allt bagage och cyklar inlämnade.
Planet
gick enligt tidtabell. Lagom till planet lyfte försvann det klara
fina vädret. In i dimman...
Efter
en småslumrande flygfärd så landade man i ett kallt och regnigt Alicante.
Sju grader eller så. Brrrrrr. Vid utgången stod en glad Pantani med Hjälm-
och tvättbjörnssolbränna. Vit på flinten och runt ögonen. När hälsningscermonin
var avklarad så drog man ut till parkeringen. Naturligtvis så var bilen parkerad
längst bort i nordväst. Väl där stod en Nissan Micra parkerad bakom och spärrade
utfart. Men med lite trixade kunde allt bagage utom två väskor stuvas i bilen.
Under tiden så fann Vurpan ut att Micran var öppen så man kunde lägga den
i friläge och rulla undan den. Då blev det ett kacklande utan like. En senorita
kom och meddelade oss en massa på smattrande spanska. Si, si, vi inte vet,
vi inte ferstå. Mannen med ferståndet och nyckeln var just på kontoret för
att få Micran undankörd... Två minuter senare så kom övermatronan med påmålade
kyssläppar och blonderat hår smattrande med sina stilettklackar. Barskt bligade
hon genom sina tonade glasögon och hävde ur sig en smattrande ramsa. I tumultet
dök så Pantani upp i sin vinröda täckjacka. Senoritan kastade sig ilsket
in i sin bil och gjorde en tjutande burnout. Lite fram och tillbaka och så
helt plötsligt så var Micran parkerad bakom bilen
igen. Men till sist så rullade Pantani ut och den ilska senoritan in på sin
plats.
Lugnet
återfann
sig. Vurpan och Elitaren gav sig iväg till hyrfirman för att hyra bil. Vid
väntan i luckan så kom övermatronan och upptäckte de tu. Barskt bligade hon
på dem och smattrade iväg någon harang innan han gick in och menande pekade
på Vurpan och Elitaren.
SnabbMicrat?
Men efter en tålmodig väntan så fick man till sist en bil. Snabbt
hittade man Micran i parallellgången till Pantanis parkeringsficka.
Med tryck på
gasen och ett häftigt släpp på kopplingen tjöt Elitaren och Vurpan fram
till de väntande. När det small i framvagnen så trodde alla
att slutet var nära.
Men allt var ok. Hillis äntrade Pantanis inhyrda Focus medan övriga knödde
in sig i Micran.
Då Pantani har en patologisk fixering vid motorvägar så tröskade man sig
igenom alla småorter. De fyra milen till Benidorm avverkades på lite drygt
en timme... Väl framme vid lägenheterna så skulle Pantani ta sig till sin
lägenhet för att hämta nycklarna. Pantani hade lagt dem i sin jacka, men
sedan bytt jacka för det var kallt när han skulle iväg. Under tiden som
Pantani joggade iväg så gick den övriga skaran till supermarketen tvärs
över gatan. Efter knappa timmen så kom Pantani ångande röd med nycklarna
i hand.
Upp och kolla första lägenheten.
Vad i h-e var detta. Skitigt och inredningen mer eller mindre i småsmulor.
Inga sängkläder eller så? Förvirringen var i det närmaste total. Slokörade
gick man de två trapporna ner för att ta sig upp i grannhuset och kolla
på nästa lägenhet. Rent och fint med sängkläder, handdukar etc. Snabbt
beslöt
man sig för att att skulle embarkera
den hela och rena lägenheten. Några extra filtar fanns så det skulle nog fungera
för en natt. Man hade nämligen inte öppet förrän nästa dag på uthyrnningsfirman.
Ingen cykling...
Lite uppgivet satte man sig ner och drack en planeringsöl på den
inglasade balkongen. Efter lite planering så beslöt man sig för
att gå ut och äta.
Något cyklande blev det inte denna dag. Ut och ner på strandpromenaden.
man satte kurs på gamla stan. Halvvägs dig var man av med Nestorn. Var
hade han
då blivit av. Magen hans hade ju kommit i olag. Hade han varit tvungen
att sökas sig avsides? Man beslöt i alla fall att vänta på honom. Hillis
tog
en sväng bakåt för att leta. Men ingen Nestor. Med telefonens hjälp
hittades han. Han var framför. Med raska steg jagade man vidare
för att hitta "rymlingen".
Man hittade honom vid kanten av gamla stan. Nu kurrade det ordentligt
i alla fem magarna. Man hade inte ätit något sedan flyget. Nu
var det sen
eftermiddag.
En liten turné runt i gamla stan så återvände man ner till stranden för
att äta på ett ställe som man passerat tidigare. Det märktes att det
var sent.
Skaldjurscocktailen innehöll en räka! Paellan var så torr att riset var
mer besläktat med kalspuffar än ris. Musslorna var som torkat ovanläder
på ett
par gamla marschkängor. Vinet var av rullgardinstypen. Alltså att tungan
rullade upp sig vid gomseglet...
54 Euro fattigare begav man sig hem för att äta ost och dricka rödvin
under tiden man uppdaterade denna sida. I morgon hoppas man kunna komma
ut på
cyklarna. Skål... |

Planeringsöl på den inglasade
balkongen.

Strandpromenaden i Benidorm.
|
|
|
|
|
|