Bader-Meinhof, Nestorn och Hillis på väg upp för en av alla de j-la backarna under dagen. Kolla omgivningarna! Spaniens svar på Gran Canyon?

Go coh gla,' Kexchokla'. Kolhydratladdning i Sella!

Lördag 2 april. Det blev en dramatiskt tragisk start på dagen. Hillis och Bader-Meinhof hörde en duns utifrån. Nestorn uppmärksamamde att det stod ett tiotal polisbilar på gatan, med blåljusen på. På marmorgolvet framför entren låg en ung kvinna, död. Hon hade fallit från en balkong på nionde våningen. Lägenheten snett ovanför Nestorn och Elitaren. Alla blev mycket illa berörda, inte minst när hon låg kvar när man gav sig iväg vid tio på morgonen, sorgfälligt täckt av skynken som var fläckade av en våldsam död.
Med en klump i halsen rullade Nestorn, Bader-Meinhof och Elitaren iväg mot Altea. Hillis hade stuckit lite tidigare för han skulle köpa en cykeldator hos Bici d'Altea, den lokale cykelhandlaren. Jodå när man anlände där så var monteringen i full gång. Nestorn passade på att införskaffa ett extra flaskställ så att cykeln blev utrustad med tvenne dylika. Ett bra initiativ. När allt var klart så satte man fart mot Callosa de Sarra, eller hermafroditbyn som man döpt den till. Det uttalas ju nämligen ungefär som Caj-Åsa...
Därefter började serpentinerna upp mot Tarbena. En bit upp i serpentinen blev man omkörda av en svenskregistrerad Volvo 745. Den stannade till på en rastplats lite längre upp. Lite tillrop som välkomna till Spanien etc fick dem att haja till lite. Då höjde Bader-Meinhof sin ljuva stämma och på klockren Malmöitiska ropade han: Malmö FF som om de hade varit på hejaklacken. Munta skratt blev svaret... Några kilometrar senare så var man uppe vid Venta Fiegural, restaurangen där man brukar stanna till för att njuta av färskpressad apelsinjuice, bröd och aioli. Mmmm vad gott. Apelsinjuicen är alltid busfärsk. Det har tom hänt att man gått ut och plockat apelsintern på träden innan man pressade juicen. Snacka om färskt! Styrkta av kosten fortsatte man upp på serpentinvägen till toppen. Coll de Rates 626 möh. Där träffade man en engelsktalande spanjor på cykel. Han var dock på väg åt andra hållet. Men han begåvades med en karta då Cyklofånarna hade dublett. Sedan bar det utför. Ner till Parcent. Där valde man vägen till Castell de Castells. Apelsinträden kantade färdvägen. Lugnt och stilla. Det var bara suset från däcken och fågelsången som hördes. Allt efter hand så började det att stiga lite mer. I Castell de Castells så tog Nestorns energi slut. Plupp, plupp, plupp så var där tomt i tanken. Direkt hivades Kexchokladen fram. Bader-Meinhof hade lite energibar. All tillgänglig energi pumpdes i Nestorn. Gång efter annan pustade han: J-la backe. Bader-Meinhof och Hillis turdes om att knuffa honom i de brantaste backarna. Vägen var lång. Men är vi inte i Tarbena snart så vi bara kan rulla hem utför? Till sist så stannade man till och läste karan i Gorga. Då fanna man ut att man var längre hemifrån än någonsin. Vända tillbaka till Castell de Castells var inte aktuellt. Man hade åkt utför en god stund. Det fanns två alternativ. Port de Tudons på över 1000 möh eller confrides som var strax där under. Man satsade på Confrides. Men först så skulle man stanna till och äta någon stans. I Bensau så hittade man en restaurang fylld av lokalbefolkning. Ljudnivån på sorlet var högt såhär på lördageftermiddagen. Sorlet avtog dock när fyra svettiga Cyklofånar i tighta trikåer gjorde entre. Men strax så blev man anvisade ett bord. Mixed sallad, dagens soppa utom till Bader-Meinhof, som åt sniglar. Så till huvudrätt grillad tonfisk. Servitören var en spelevink som busade hela tiden. Krävde beställning på spanska trots att han talade en fin engelska osv...
Stärkta av maten såbegav man sig upp på den sista ihållande klättringen, upp till 966 möh J-la backe, pust, pust, pust, j-la backe rabblade Nestorn likt ett mantra. Uppe på toppen så bar det sedan utför. Oj, oj, oj vad et gick. Som värst var farten uppe i 80 knyck eller däröver. Bader-Meinhof hade dagsrekordet med nästan 85 knyck! På nedfarten kvicknade Nestorn till. Det var svårt att hålla rullen på honom. Cervezabaren var en välkommen syn. Nästan sex timmars cykling hade burit fram kvartetten i 141 km med en stigning av 2840 m...

En ung kvinna dog då hon föll från balkongen och landade på marmorn mitt framför entren.

Första passet, 626 möh. Sedan följde ett på 800 m och ett på nästan 1000 m. Det var dessutom dalar emellan dem...

Här får Nestorn hjälp upp för Confrides av Hillis.

Fredag 1 april. Väderprognosen spådde skurar under dagen. Dessbättre blev det inte så. Lite soldis till sol blev facit. På utsatt tid, kl 10.00, samlades kvartetten utanför dörren. Vi tar det lugnt idag, var man överens om. Man skulle ta hänsyn till att Nestorns förkylning inte riktigt hade lagt sig. Så sakta rullade man norrut på Avenida de Mediterraneo för att leta sig utåt mot Altea och Benissa. Motvind och uppförsbacke. Så det var inte några problem att bli varma. Bader-Meinhofs ansikte klövs i tvenne delar av hans allt större leende. I tunnlarna efter Altea så börjde han vissla, tjuta och vråla! Uppeggad av cyklingen kunde han inte hålla glädjeyttrringarna under kontroll. Ekoeffekten i tunnlarna fick det till att låta som om det var en busslast engelska fotbollshulliganer som var på väg... Alla blev peppade av det okontrollerade utbrottet och gick upp en kugge eller så. Härligt. Vilket gäng.
Uppåt, uppåt, uppåt. Det stiger mest hela tiden de 30 första kilometrarna, fram till Benissa. Strax inna vek man av mot Jalon och direkt sedan mot Pinos. Trafiken avtog till ett minimum. Man kunde helt plötsligt höra tystnaden. Till vänster hade man utsikt över medelhavet. Sakta steg man uppåt. En lugn och fin klättring. Plötsligt började Bader-meinhof att vifta med höger hand. Med hög och beslutsam röst hojtade han: Sälj huset och skicka pengarna! De övriga tre nickade instämmande. Vid det tillfället som lutningen avtog lite kändes det som om det vore utförslöpa. Upp ett par kuggar och så lite "Läss" i pedalerna. Uj, uj, uj vad härligt. Lårmusklerna svällde och pulsen ökade. Det var ett perfekt väder för cykling.
Så rullade man igenom Pinos, byn som tar slut innan den har börjat. Ett tag där efter, vid en skarp högersväng, där börjar det. Stigningen av det brantare slaget. Det blir nästan helt stopp i pedalerna. Det växls ner till det lättaste man kan hitta. För nu var det mandomsprovet. 20% stigning eller så. Väggen kallad. Den lokala cykelklubben brukar ha tävling där, men då kör man andra hållet. De tycker att stigningen är för brant... Men det gjorde inte Cyklofånarna! Efter halva branten börjar tunnelseendet ge sig till känna. Uppe på krönet är det mesta en gröt eller dimma. Nu var man uppe på högsta höjden på denna rundan. Runt 600 möh. Alltså tre gånger Söderåsens altitud. Nu låg Bader-Meinhofs lystmäte framför honom. 10-15 km serpentiner utför. Med ett glatt vrål kastae han sig respektlöst utför. Hillis tog ryg och jagade efter. De grå pantrarna, Nestorn & Elitaren tog det lite lugnare. Vägen är smal, krokig och väldigt ojämn. När farten överstiger 45-50 km/h skå skakar och rasslar allt pga det ojömna underlaget. Hjärnskakning nästa? Med händerna i bocken på styret så får armar och axlar ta mycket av ojämnheterna. Det blir nästan lika jobbigt som att köra uppför...
Till sist så var man nere i dalen och i byn Jalon. där stod en bonde och hackade i jorden bland vinstockarna. Hola pantolla, ropade Bader-Meinhof. Detta var ett spansk/skånskt uttryck och bör väl översättas som "hej din knöl". Lite förvånat reste bonden sig lite sakta och såg länge och förvånat över den vältalige språkfantomen...
Efter ytterliggare några kilometrar så var man ute vid vägen till Benissa igen. Där svängde man resolut vänster mot Benissa. Detta för att köra igenom byn och sedan svänga ner och rulla längs serpentinterna ner till kustvägen. Medelhavet utgjorde gräns till vänster om kvartetten. Vindlande och småkuperat ringlade vägen sig fram.
Vid Calpe så kom man åter upp på vägen till Benidorm. I Altea så stannade man till för att Hillis skulle kolla på cykeldator. Dock hade han inte tillräckligt med Euro med sig. Så köpet fick stå tillbaka till en annan gång. Sedan var det kurs direkt mot Benidorm och cervezabaren Las Tejas. Efter diverse trixande och cyklande mot enkelriktat så kom man fram. Matronan kom ut direkt. Förtjust kastade hon sig över Nestorn och skakade hans hand hjärtligt. Sedan kom de övriga i tur och ordning. De var också välkomna. Jarra de Cerveza komma pronto. Jo strax stod det fyra skummande krus på bordet. Vilken avslutning på en härlig runda!

108,8 km med en stigning på 1685 m avverkades under ganska exakt fyra timmar. 27,1 km/h i snitt med lite drygt sextio som toppfart.

Nestorn, Bader-Meinhof och Hillis när de nått 20%:aren

Kvartetten på torget i Benissa

Bader-Meinhof var tvungen att beställa en cappucino. Den såg dock mer ut som en Irish Coffe...

Torsdag 31 mars. Ett expresståg körde rakt in i Elitarens högeröra med fullt larm på signalhornet. Med ett stillastående hjärta spratt han ur sängen, kastade sig över angriparen och såg, när han hade vaknat att han lyckats brotta ner klockradion på golvet...
Sakta började pulsen lägga sig igen. Han strök svettpärlorna ur pannan, återbördade klockradion till nattduksbordet och smög sedan ut ur sovrummet för att inte väcka någon(?!). Den något tilltufsade klockradion visade morskt 03.15 oavsett handgemäng eller inte... Jo det var dags nu. In i duschen och sedan väcka Hillis som låg på soffan i uterummet. 04.15 skulle man hämtas för att åka till Kastrup. Allt flöt på, inte bara vattnet i duschen alltså. Ett par mackor, en kopp kaffe kompletterat med lite juice så hade man även fått frukost. Fem minuter innan utsatt tid anlände taxin. Det var rullstolsbilen för att man skule kunna få plats med allt bagage. Fyra racercyklar bär respekt utrymmesmässigt, även om de är delvis demonterade. Dingeli-dong, dingeli-dong. Dörrklockan utropade glatt och muntert Nestorns entre. Tjena-tjena hälsade han för full hals. Elitaren var svimningsfärdig. Han hadee lovat familjen att vara diskret i den tidiga svinottan. Så kommer först det tutande expresståget, sedan ding-dongandet och sedan en glad och munter cyklist som skulle kunna ha överöstat vilken böneutropare som helst. Detta strax efter fyra på morgonen... Snabbt lastades bilen och sedan iväg. Bättre fly än illa fäkta. I Malmö hämtades Bader-Meinhof upp. Sedan var det "plattan i mattan" till Kastrup. Vid incheckningen kom nästa överraskning. Elitarens pass låg fortfarande i skåpet där hemma. Damen i inchekningen var först lite bestörtad, men sedan så var hon hjälpsam. Visst skulle han få flyga. Sannolikt blev det heller inte några problem där nere. Hon blev sannspådd. Snabbt och lätt checkdes bagaget ut och precis när man kom till Centauros parkering rullade den förhyrda Mercedes Viton in. Timing! Snart var man på väg till Benidorm. Alotourings kontor besöktes för att hämta nycklar till lägenheterna och för att betala desamma. Problem. Förskottshyran som inbetalts hade inte registrerats! Ine hade Nestorn något kvitto heller...
Men efter lite flirtande med den utstuderade väteperoxidblondinen som hade påtagliga maskulina drag(...?) så hittades inbetalningen längst bak i en gammal pärm. Så kom nästa problem. Man måste kunna visa pass för att kunna hyra lägenhet! Attans. Körkortet dög inte där... Nestorn ilade till undsättning. Problem igen. Hans pass hade gått ut förra året... Räddningen blev Bader-Meinhof och Hillis! Dock var de inte några klockrena undsättare. Hillis hade en del stämplar från Litauen och BAder-Meinhof en enda i sitt på sid 31, från Marocko... Efter nästan en timme på uthyrningskontoret så skulle man då till Mediterraneo 43. Vi slår en rundpall, sade Eliraren som lämna över ratandet till Hillis. Men det var ju förbjudet över allt. Efter diverse manövrar så satt man till sist i en bilkö i gamla stans trånga vindlande gator. Men till sist så kom man ut på Avenida dl'Europa igen. Ner till rondellen och så till vänster ut på Mediterraneo. Strax är vi där. Kolla där ligger ju den stora Bodegan med den goda whiskyn... Äntligen hade motgångarna vänt. En ledig plats precis utanför entrén! Ut och upp med ala pryttlarna. Nesorn och Elitaren camperar på åttonde vångingen, medan småpågarna som inte kommit lika långt i sina respektive liv får nöja sig med sjätte. Snabbt ihop och kolla att cyklarna fungerar. Sedan var det ut för att få något i de kurrande magarna. Nere vid stranden hittade man en turistfälla där man serverades en trerätters salladslunch. Avätna och nöjda fortsatte man till matbutiken för att bunkra. Tungt lastade gick man hem. När kylvarorna var väl stuvade i kylskåpet så bestämde sig Hillis & Elitaren för att återlämna bilen. Vad var det för en lapp. P-böter? Ja, ja. Inte så mycket att göra. Bort till Centauro för att återbörda den i deras vård. Va f-n? Två MC parkerade mitt på nerfarten till garaget? Så dök det upp en kille som gick ner. Jo det var hans MC. De hade siesta till kl 16, vilket klockan var just nu. Så lugna puckar. Inne på Centaur så visade man P-boten. Vad att göra? Inga problem, svarade skönheten bakom disken. Den kan ni glömma, men behåll den som en souvenir! Spanien är ett vänligt land med en temperatur i nuläget runt 20 grader. Imorgon skall vi cykla!

Nestorn anpassar sig till den spanska siestan...

Elitaren med "Gratisboten"...

------------------------------ 2005 ------------------------------

Under tiden Pia donade med detta så fortsatte kvartetten mot toppen. Klättring, klättring. 1024 m ö h. Meter för meter höjde man sig över havsytan och efter en god stunds trampade var man vid toppen. En liten stund senare så kom Pia med lunchen. Man placerade sig i solen på toppen. Allra högst upp på berget Aitana kommer man inte då det är ett militärt område. Men bocadillosen smakade alldeles utmärkt på 1024 meters höjd. Man behövde inte dundra upp på 1400 m… Styrkta av lunchen hoppade man åter upp på sina springare för att åka utför. Skumpigt värre. Hjärnorna skakades upp till ett skum under den första delen av nerfärden. Men så kom man till korset där man svängde mot Relleu turen den 17:e. Där började den fina asfalten. Nylagd sedan i vinter någon gång. Istället för skakande och skramlande så började det sjunga så vackert susande om däcken. I vanlig ordning så tar Hillis spets under nerfarterna. Men strax utanför Relleu så fick han konstiga släpp på bakhjulet. Punka. Stopp och så in med en ny slang. Sedan vaar det bara att fortsätta ner mot Finestrat och snirkla sig bort till rondellvägen från Callosa. Så kom man ner mitt i centrum av Benidorm. Tickande rullade man genom stan för att angöra cervesabaren en sista gång. ”Four pints” sade matronan, si, si, blev svaret. Under tiden man njöt av cervesan så ringde man till Pantani som bor strax sidan om. Han kom ner när han hade vaknat ur sin siesta. Sen vips satt han där med ett glas rödvin. En trevlig avslutning på ett trevligt täningsläger.
Dagen gav drygt 85 km och 1905 meter stigning. Så totalt har Cyklofånarna avverkat 854 km med en stigning av 15 510 m…

Den bruna kurvan är höjden. Denna dag räckte inte den tilldelade skalan till. Över 1000 meter över havet...

Svalkande bad
Dörren var låst. Men en ringklocka gav napp. Jodå visst kunde man bo här. Rum fanns liksom bar och swimmingpool! Focusen fick leta sig ner genom de smala gränderna. Cyklarna parkerades i foajén. Snabbt upp för en snabb dusch innan man ramlade ner till poolen. Elitaren väckte en viss munterhet då han inte kunde tåla mer sol på armarna hade han satt på sina armvärmare. Dessutom hade han inga badbrallor så han hade sina cykelbrallor på… Efer en timme vid pollen, med bad i det nypåfyllda, icke allt för varma, vattnet så var det dags att svida om till aftondressen, shorts & T-shirt. Promenad genom den smala gränden och tvärs över huvudgatan. En senorita stod och putsade fönstren på restaurangen. Jodå, det var öppet och man kunde få mat. De lokala männen stod vid bardisken och drack, rökte och drack öl, vin eller annat. I matsalen så var alla stolarna placerade upp och ner på borden. Snabbt vändes stolarna och placerades på golvet. Pappersdukar på bordet och sedan bars det in Vin, vatten, sallad, kycklingdelar, bröd, aioli innan huvudrätterna anlände. Med jämna mellanrum så kikade lokalbefolkningen in för att kolla vad det var för några i matsalen. Två timmar efter entrén på restaurangen så var det dags för sorti. Tillbaka till hotellet där man fick smaka på en lokal pastis. Mmmm.
Dagen gav 85 kilometrar på längden och 1795 meter på höjden. Totalt har man nu avverkat 769 km resp 13605 m. I morgon är det final med returresa till Benidorm via Alto de Tudons, en topp på över 1000 m!

Hälsa och tacka för gurkorna?
När man hade kalasat på härligheten så kom charmtrollet med chornishonger! O, oj, oj. Hade han inte bara fått poppiga slingor i håret och införskaffat billig herrparfume? Hade han gått charmkurs också? Men hur som helst så försvann även gurkorna i ett nafs. (Under denna skrifts tillkomst så fick vi rapport från Sverige att Velodrom-Lars hade fått abstinens efter att ha läst sidan och hejdlöst givet sig ut för att få några tiotal höjdmeter stigning…). Cervesabaren är belägen endast cirka 75 meter från Pantanis hus. Då man inte sett hnom på några dagar så begav man sig upp på Calle Mirador 18E. Men trots att både Nestorn och Hillis hade ringklocksyra-mani och att de bultade på dörren så den var på väg in så var det ingen som öppnade. Han var väl ute och tjyvtränade? Hissen ner igen och bort till cervesabraren där Grizzly-Vurpan väntade, vaktandes cyklarna. Upp på hojarna efter en liter cervesa och så rullade man igenom stan mot Mediterraneo. Utanför porten stod en lokal reklamutdelare och ringde på en massa dörrar för att kunna slippa in. Elitaren skulle göra sin nya inlärda cirkuskonst. 180-graders stoppsladd. Efter 178 grader gick han över styr och låg på marmorna och sprattlade.
Man provade på att kontakta Pantani per telefon under kvällen, men han var tydligen fortfarande ute och cyklade.
Dagen till ära cyklades det 117 km 0ch 1935 meter stigning. Totalt har nu Cyklofånarna avverkat 687 km och klättrat 11610 m!

Vilken aioli! och vilka oliver. Mums!

Hillis visar Pia dagens rutt på kartan.

Höjdkurvan behöver inte någon närmre presentation. Det är inte Minnesbergsbacken, eller hur Velodrom-Lars (och Kung Patrik).

Final!
Farten ökade och klungan drogs ut. Hade man släppt farten fri? Nix. Uppe för den sista stigningen så var det stopp? Så småningom gick det upp att detta var tävlingsmomentet. Bergspris. Hillis var uppe bland de 10-15 främsta. Vurpan 20-talet placeringar efter. Sedan kom Nestorn och Elitaren. Men en stor dela av klungan kom efter även dem. Uppskattningsvis var det bortåt 200 startande. När alla var samlade så var det den sista biten kvar. Mestadelen utför resten plattmark. De hårdpumpade däcken susade mot asfalten, växlarnas tickande smälte ihop till ett surrande. Tempot blev allt högre. Så dundrade klungan ut på motorvägen. Polic-MC med sina blåljus stoppade trafiken. Runt 40 knyck. Med denna fart angjorde man åter Molina de Segura. Några knyckar inne i staden sedan blev det helt plötsligt stopp? En polis stod och vinkade att man skulle cykla på andra hållet??? Till sist visade det sig att det var målet man nått. Sandwichar osv igen. En pilsnerpump gladde gänget. Varsin ”flabb full” eller så blev det. När man sedan förplägat sig och hämtat sina diplom så satte man kursen mot parkeringen där den väntande ”Pian” befann sig. De uppskattade tre timmarna hade väl blivit bortåt 4-5 med alla pauser. Dessutom var inte start och mål på samma plats! Jodå Pia satt och solade i den öppna bakluckan på bilen.
Totalt avverkades lite drygt 91 kilometrar och man klättrade 1460 m. Alltså har man nu avverkat 570 km och klättrat 9675 meter. Bestiget Mount Everest med råge, den ni….

Avtagsvägen mot Relleu. Här ser man hur dålig vägen är...


Hillis köper gurkor på marknaden i Relleu.

16 april. I väntan på väder... Idag lyser solen enbart med sin frånvaro. Hela natten har det blåst kuling och regnat som om himlen var öppen. I väntan på vädret skall bättras tar cyklofånarna det lugnt.

Kan man inte få igång sin egen kadens, så kan man i alla fall läsa den, eller hur Nestorn (Sthuve-pilsnerback)

15 april. Slappepass... När ögonen öppnades och medvetandet sakta börja göra sitt återtåg i Cyklofånarnas kroppar förstod man att det inte var något kanonväder denna dag. Det blåste så det skallrade i hela huset. Den ihoprullade markisen på balkongen vibrerade så det mullrade i hela lägenheten. Lite motvilligt lättade man på mörkläggningsridårena. Palmerna vajade som i de amerikanska katastrofprogrammen på Discovery... Oj, oj, oj. Skall man ut och cykla i detta väder? Jepp, det skall man. Ner med cornflalkesfrukosten, kryddad med banan och helkonservmjölk (den skulle hålla sig till 30 juli...). Sedan var det på med paltorna, fast först en klick fett i ändan. Precis när Nestorn och Elitaren gick ut igenom dörren kom Hillis och gjorde sin vanliga 180 graders stoppsladd. Pantani hade inte låtit sig avhöra så när Grizzly-Vurpan kom ut även han (han åker egen hiss, se föregående dag) så rullade man iväg norrut, mot vinden. Lungt i sakta mak rullade kvarteten mot Altea. Det var som att cykla mot en vägg. Tungt tramp på lätta växlar. I Altea fick man lycligtvis lite lä. Men strax efter stan skall man igenom tre tunnlar. Oj, oj, oj, hur skall det gå då? Här var det ju ingen vind, sade Hillis när han körde igenom första tunneln (den som ligger i lä) vid andra var det som en ordentlig box på näsan. Ner på lägsta växeln och försök hålla styrfart (det var en bedrift). Väl igenom tunnlarna så gick det lite lättare. I stigningen mot Benissa stack Hillis och Nestorn. Vurpan hakade på medan Elitaren släpade efter i vanlig ordning. Uppe för denna stigning tog man av mot Jalon och sedan direkt mot Pinos. En smal väg på obygden. Detta är det verkliga landet. Terrängen är ganska karg. Lite pinjeträd och en och annan tynande apelsinodling. Lite svagt uppför gick vägen. Lagom för återhämtning. Dessutom hade man fått den friska till hårda vinden med sig. Härligt att kunna avancera med så lätta fjät. Strax innan Pinos stannade man för att låta sig avbildas med Benidorm i fonden. Sedan var det att åter äntra sadeln. Efter några kilometrar började det lite lite mer emot. "Här är det" ropade Elitaren och avsåg 20% stigningen. Jo, det var nästn rätt. 18% stod det målat på vägen. Men lugn. Lite längre fram var det ännu brantare. När man tryckte till på lägsta växeln så reste sig framhjulet. Hillis och Vurpan tog sig upp. Nestorn hade för hög utväxling så Elitaren luckades veva förbi honom ett stycke innan även han hoppade av och gick sista biten.

Pånyttfödd?
När toppen var nådd så var det nästan bara utför hem. Vägen var som en tvättbräda. Plomberna höll på att vibrera ur sina lagnigar. Allt mer spänd i axlar men farten var god då det lutade bra. På de lite flackare lutningarna fick man hjälpa till ordentligt med pedalerna på grund av motvinden. Himlen låg som ett gråblått rökmoln i norr. Skulle man klara sig hem torrskodd? Ja, det fick man se. Nere i Jalon snirklade man sig igenom staden och ut mot Benissa. Sedan var det hemåt som gällde. medvind och nerförsbacke, vilken kombination. Stora delar av utförslöpan höll man samma tempo som bilarna 60-70 km/h! Detta på en bred och slät, kurvig asfaltväg. "Himulskt". Nu var det dags att prova tunnlarna medvinds! I den andra var det som att bli pånyttfödd. Rullandes på frihjul kände man riktigt moder tunnels krystningar och hur ekipaget accelererade. Snacka om drag! Efter Altea så kom man lite vilse i Albir. Men efter diverse tråcklande så kom man på rätt spår. Man kom ihop med ett gäng gubbar på racer. Detta gjorde att man tappade fokus på vägen och missade avfarten till Benidorm och man kom istället ut på motorvägen. Men alla trampade på så efter några kilometrar så kunde man svänga av på vägen till Benidorm från Callosa. Nu var det spettet till cervesabaren. "Four pints" sade senoran när hon såg den lyckraklädda kvartetten. Si, si, blev svaret. Alltså blev det ännnu en rättvis avslutning på en träningsrunda.

96 km på längden och 1635 m på höjden var resultatet va 3 h 45 min arbete.

14 april. Dubbel bergsetapp. Vurpan har fått ett nytt namn på morgnarna. Nestorn och Elitaren har planer att ringa till djurparken på Aitana för att rekvirera veterinär med bedövningspilar när man skall ha in honom och cyklen i hissen. Grizzly är det aktuella namnet. Denna morgonen fixades nedfarten utan bedövningspil. Dock fick Nestorn åka egen hiss. Väl nere på gatan samlades alla fem Cyklofånarna för att bestiga berg. Man tog vägen ut från Benidorm och som vanligt mot Altea. Återigen träffade man på gänget med fransosen. Dessa stannade dock till i Altea medan Cyklofånarna fortsatte till Altea la vella, gamla Altea. Här svängde man mot Callosa och Guadalest. Uppåt, uppåt gick det. Elitaren fick krampkänning direkt och rasslade ner på lätta växlar. Grizzly gjorde skäl för sitt nya namn även utanför humörsdefinitionen. Stark som en dito i benen hängde han på Hillis och Pantani. Nestorn hade det krokigt idag han också. Dock var han lite raskare än Elitaren. På vägen upp mot Guadalest så kom fransosgänget och visslade förbi. Hillis hakade på, dock inte förstemannen. Förstemannen visade sig ha vunnit Schweiz runt! Men andremannen som var norrman höll Hillis sällskap hela vägen upp till topp. I Guadalest så samlades alla fem igen. 950 stigningsmeter hade man lyckats införskaffa hittills. Nu var det bara till att fortsätta stiga. Nästa anhalt var Confrides. Stigning, stigning. Mandom mod morske män. Mjölksyran satt som alligatorkäftar i låren. De fyra försvann sabbt ur syne för Elitaren. Men oförtrutet på lätta växlar avancerade även sistingen allt högre upp. När högsta punkten var nådd, nästan 1000 meter, så samlades man igen för att pausa och fotografera. Med vyn som fond förevigades fyra femtedelar av sällskapet. Ytterligare 600 höjdmeter hade ny avancerats. Sedan var det dags för returen...
På med lösarmar och vindvästar. Ner i bocken och gör dig aerodynamisk. Kallt satan. Den nordliga vinden medförde inga plusgrader direkt. Sedan att addera till fartvinden. Ja då blir det kallt som i ett eskimåhelvete för en tunnklädd cyklist. Susande och svischande rann man ner för berget. Ner till Benimatell där man tog av mot Polop och Benidorm. En kraftg stigning överraskade. Men den var ganska kort. Men det var åter stigning som låg framför kvintetten som blivit decimerad till kvartett eftersom Pantani inte ville stanna till för förfriskning. Men efter ett tag så bar det uför rejält på en slät och bred asfalterad väg. Tjenamors vad det gick. Man fick klamra sig fast i bocken för att inte blåsa av hojen. Hillis var naturligtvis snabbast. Han är ju lite mer dödsföraktande än övriga skaran. 83 km/h lite drygt var han uppe i. De övriga nöjde sig med 75 km/h. Kilometrarna och milen till Benidorm avverkades snabbt. Väl nere igen i Benidorm så tråcklade man sig igenom stan för att bromsa in vid Cervesabaren vid Mercadona. 4 Jarra de Cervesa. In kom de skummande sejdlarna snabbt acompanjerade av små snittar med korv och sardiner. Detta föll alla i smaken så man beställde in en omgång med sardinmackor. Delicieux eller hur nu en fransman skulle uttryckt sig.
88 km på längden och 1890 m på höjden avverkades under de knappa 3,5 h som det varade. I eftermiddag skall playan intas. Natti-natti.

Pantani, Grizzly-Vurpan, Nestorn och Hillis vid 1000 m toppen.

Stamlokuset, Cervesabaren efter genomförd träning.

13 april 2004. Första bergsetappen. När cyklarna skulle göras i ording på morgonen upptäckte Vurpan roten till sitt växlingsproblem. Det var inte växelföraren som bråkade. Det var vevpartiet som var på väg ut ur gängorna. Det var inte många millimeter gängor det hängde på. Efter att provisoriskt skruvat in vevlagerskålen så dressade trion om för att rulla ut. Pantani meddelade per telefon att han var utslagen och skulle ligga för ankare hela dagen. Så när Hillis mötte upp utanför porten så rullade kvartetten iväg. Norrut med första anhalt iAltea. Här skulle man göra cykelhandlaren ett besök. På väg dit så rullade man ikapp en fransos som blev eld och lågor när an hörde att kvartetten var svenskar. Backstedt, ropade han och applåderade. På så sätt fick man veta att Magnus Bäckstedt vunnit Paris-Roubaix! I Altea så vinkade fransosen glatt hej då till gänget som bromsade in framför cykelverkstaden. Dagen till ära hade både Vurpan och Elitaren skrudat sig i sina Cykeltröjor som gjorde reklam för, just det Bici d'Altea... Efter nästa en timmes jobb, som cykelhandlaren begärde 3 Euro för, så kunde man rulla vidare. Nästa anhalt var strax innan Benissa. På vägen dit så körde man förbi en annan cyklist. Denna passerades i utförslöpan med god fart. När det lutade mot så kom han igen. Han passerade Vurpan och Elitaren sedan Nestorn. Vurpan och Elitaren var helt övertygade om att Nestorn skulle hänga på. Men nix. Den orangeklädde jagade ikapp Hillis och kom in på dennes rulle. Sedan försvan dennna nya dukonstellation utom synhåll. Efteråt berättade Hillis att han hade legat på rulle ända till strax innan Benissa då han hade spurtat iväg i sin apelsinfärgade tröja. Men både han och Hillis vände och rulade söderut. Det visade sig att den orange var träningskompis med fransosen som man mött tidigare.

Gyllene nektar
Precis innan man var framme i Benissa så vek man av åt höger mot Xalo. Nu var det Coll de Rates som man ställt in siktet på. Alcalali och Parcent passerades. Sedan var det dags för ett litet stopp, en micropaus, där Vurpan kunde svida av sig hjälmen inför stigningen så han kunde fixa svettningen lite bättre. 400 meter hade man i stigning upp tll passets topp. Detta var den första riktiga klättringen på serpentinvägar. I vanlig ordning tog åldermannen spets och jagade på. Nestorn, allmänt kallad gubbaj-v-l-n, var i stöt trots den tuffa körningen under gårdagen. Imponerande. Efter runt halvtimmens klättrande var man uppe på passets högsta topp. Coll de Rates på 626 möh. Här stannade man för fotografering och inmundigande av Cloetta kexchoklad. Sedan bar det av utför till Tarbena. Där skulle man dricka Zumo de naranja, alltså färskpressad apelsijuice. Detta är en läckerhet. På stället som ligger några hundra meter ner brukar de gå ut och plocka apelsinerna direkt innan de pressas! Snacka om färsk juice. När denna gyllene nektaren var urdrucken så fortsatte man utför. Det var dock inte bara utför. Tidvis fick man lite motlut. Detta kändes i de mjölksyrastinna benen, oj, oj, oj. Men här ömkas ingen, så det var bara att paddla på. Efter Callosa så var det nästan bara utför. Rondell efter rondell passerades. Benidorm kom allt närmre. I huvudorten passade man på att stanna till vid Cervesabaren sidan om Mercadona. Här hade Vurpan och Elitaren släckt törsten mer än en gång tidigare under de gångna träningslägrena. Det är härligt att komma på ett riktigt lokalt ställe. Inga turister här inte. Ingen dunkande techno eller så. Välskänkt öl och pepparsalami som tilltugg. Ibland är livet rättvist.
Under dagen avverkade man 85 kilometarar med en snittfart av 25 km/h och 1600 m stigning.

Prolog 2, 12 april 2004. Det var full aktivitet efter en gemensam natt i den beboliga lägenheten. En frukost bestående av Cornflakes, mjölk, banan, bröd med ost och skinka. Sedan var det igång med bestyren. Strax innan 11.00 kom Pantani med nycklar till den nya lägenheten. Snabbt så promenerade man över och inspekterade. Perfekt. Fräsch och trevlig med utsikt över havet. Snabbt ilade Nestorn, Vurpan och Elitaren över med sin packning. Hillis och Pia hjälpte till. Väl installerade i den nya lägenheten så rusade man ut för att inköpa de förnödenheter som behövdes. Oj, oj, oj vad tiden gick. Man hade bestämt med Pantani till kl 14.00 men man sköt detta en timme. Lite lunch sedan var det dags att packa upp och montera cyklarna. Alla cyklar hade blivit åtgångna i olika grad. Nestorns hade fått repor. Vurpans hade utsatts för kraftigt våld mot främre växeln. Elitarens hade fått en annan krökning på styret...

Nestorånga
Klockan 15.00 samlades alla utanför gubbtrions hus. Man rullade iväg genom Benidorms gator norrut mot Altea. Pantani tog spets i sin grönrandiga Kelmeuniform. Altea passerades och så var det Benissa nästa. Nestorn ångade på och tog spets. Sista stigningen upp så krämade han på extra. Pantani krampade och fick stanna strax innan kulmen var nådd. Men med lite klappning medhårs så kom han igång igen. Uppe i Benissa stannade man på Plazan för att justera Vurpans framväxel och ta ett gruppfoto.
Sedan drog man iväg igen. Nu var det utför. Hej vad det gick. Svindlande farter. Ner mot kusten igen och så åter mot Benidorm. Vid en av kurvorna utför fick Vurpan sladd två gånger på bakhjulet. Detta föranledde att Elitaren blev lite rädd samtidigt som han förlorade fokus på sitt. Så han brakade rakt fram i kurvan och lyckades precis få stopp på ekipaget innan han rammade cementmuren...

Vallhund
När hjärtat svalts så lunkade Elitaren och Vurpan igång igen. Vidare ner mot Calpe. Nestorn pressade hela tiden. Hillis låg som en jo-jo fram och tillbaka. Dels framme vid Nestorn och sedan längst bak för att bogsera fram de sista för att samla klungan. Hillis, Vallhunden. Strax innan Altea så försvann Pantani bakom. Den resterande kvartetten drog iväg till Benidorm.
Lite knappt 85 kilometrar avverkades under 2h 54 min med en stigning av 1100 m.

Prolog 11 april 2004. Reveljen gick kl 04.25 hos Elitaren. Vurpan låg utslängd på soffan i uterummet och sågade timmer. Men snart kom han upp och fick lättat morgonvädret. Lite kaffe och ett par skivor hård kavring från Södervidingebagaren utgjorde frukosten. Taxibussen var beställd till kl 05.00. Pia och Hillis skulle hämta upp Nestorn strax innan 05.00. Så strax innan taxin kom så anlände trion. Alla fem cyklofånar var alltså samlade för avfärd. Taxibussen fylldes av bagage. Chauffören puttrade iväg försiktigt. Aldrig någonsin var han över 100 km/h på motorvägen! Så ganska precis 06.00 var man framme vid "aeroporto" Kastrup. Efter diverse turer med incheckning så var allt bagage och cyklar inlämnade. Planet gick enligt tidtabell. Lagom till planet lyfte försvann det klara fina vädret. In i dimman...
Efter en småslumrande flygfärd så landade man i ett kallt och regnigt Alicante. Sju grader eller så. Brrrrrr. Vid utgången stod en glad Pantani med Hjälm- och tvättbjörnssolbränna. Vit på flinten och runt ögonen. När hälsningscermonin var avklarad så drog man ut till parkeringen. Naturligtvis så var bilen parkerad längst bort i nordväst. Väl där stod en Nissan Micra parkerad bakom och spärrade utfart. Men med lite trixade kunde allt bagage utom två väskor stuvas i bilen. Under tiden så fann Vurpan ut att Micran var öppen så man kunde lägga den i friläge och rulla undan den. Då blev det ett kacklande utan like. En senorita kom och meddelade oss en massa på smattrande spanska. Si, si, vi inte vet, vi inte ferstå. Mannen med ferståndet och nyckeln var just på kontoret för att få Micran undankörd... Två minuter senare så kom övermatronan med påmålade kyssläppar och blonderat hår smattrande med sina stilettklackar. Barskt bligade hon genom sina tonade glasögon och hävde ur sig en smattrande ramsa. I tumultet dök så Pantani upp i sin vinröda täckjacka. Senoritan kastade sig ilsket in i sin bil och gjorde en tjutande burnout. Lite fram och tillbaka och så helt plötsligt så var Micran parkerad bakom bilen igen. Men till sist så rullade Pantani ut och den ilska senoritan in på sin plats. Lugnet återfann sig. Vurpan och Elitaren gav sig iväg till hyrfirman för att hyra bil. Vid väntan i luckan så kom övermatronan och upptäckte de tu. Barskt bligade hon på dem och smattrade iväg någon harang innan han gick in och menande pekade på Vurpan och Elitaren.

SnabbMicrat?
Men efter en tålmodig väntan så fick man till sist en bil. Snabbt hittade man Micran i parallellgången till Pantanis parkeringsficka. Med tryck på gasen och ett häftigt släpp på kopplingen tjöt Elitaren och Vurpan fram till de väntande. När det small i framvagnen så trodde alla att slutet var nära. Men allt var ok. Hillis äntrade Pantanis inhyrda Focus medan övriga knödde in sig i Micran.
Då Pantani har en patologisk fixering vid motorvägar så tröskade man sig igenom alla småorter. De fyra milen till Benidorm avverkades på lite drygt en timme... Väl framme vid lägenheterna så skulle Pantani ta sig till sin lägenhet för att hämta nycklarna. Pantani hade lagt dem i sin jacka, men sedan bytt jacka för det var kallt när han skulle iväg. Under tiden som Pantani joggade iväg så gick den övriga skaran till supermarketen tvärs över gatan. Efter knappa timmen så kom Pantani ångande röd med nycklarna i hand. Upp och kolla första lägenheten.
Vad i h-e var detta. Skitigt och inredningen mer eller mindre i småsmulor. Inga sängkläder eller så? Förvirringen var i det närmaste total. Slokörade gick man de två trapporna ner för att ta sig upp i grannhuset och kolla på nästa lägenhet. Rent och fint med sängkläder, handdukar etc. Snabbt beslöt man sig för att att skulle embarkera den hela och rena lägenheten. Några extra filtar fanns så det skulle nog fungera för en natt. Man hade nämligen inte öppet förrän nästa dag på uthyrnningsfirman.

Ingen cykling...
Lite uppgivet satte man sig ner och drack en planeringsöl på den inglasade balkongen. Efter lite planering så beslöt man sig för att gå ut och äta. Något cyklande blev det inte denna dag. Ut och ner på strandpromenaden. man satte kurs på gamla stan. Halvvägs dig var man av med Nestorn. Var hade han då blivit av. Magen hans hade ju kommit i olag. Hade han varit tvungen att sökas sig avsides? Man beslöt i alla fall att vänta på honom. Hillis tog en sväng bakåt för att leta. Men ingen Nestor. Med telefonens hjälp hittades han. Han var framför. Med raska steg jagade man vidare för att hitta "rymlingen". Man hittade honom vid kanten av gamla stan. Nu kurrade det ordentligt i alla fem magarna. Man hade inte ätit något sedan flyget. Nu var det sen eftermiddag. En liten turné runt i gamla stan så återvände man ner till stranden för att äta på ett ställe som man passerat tidigare. Det märktes att det var sent. Skaldjurscocktailen innehöll en räka! Paellan var så torr att riset var mer besläktat med kalspuffar än ris. Musslorna var som torkat ovanläder på ett par gamla marschkängor. Vinet var av rullgardinstypen. Alltså att tungan rullade upp sig vid gomseglet...
54 Euro fattigare begav man sig hem för att äta ost och dricka rödvin under tiden man uppdaterade denna sida. I morgon hoppas man kunna komma ut på cyklarna. Skål...

Planeringsöl på den inglasade balkongen.

Strandpromenaden i Benidorm.