Vurpan
lagade hojen med kexchoklad!
|
Onsdag
31 mars. Vurpan och Nestorn sammanstrålade hemma hos Elitaren.
Vurpan kom med sin crosshoj på hängaren. Nestorn kom med pedalkraft.
Vinden
var runt 8 m/s ifrån ost. Man satte kosan norrut genom Hofterup och
sedan mot Furuhill. När man kom ut från den läande skogen så var vinden
bister.
Mitt i nyllet, som Baloo sade när han fick sig en smocka av Mowgli...
Utanför Dösjebro råkade man på torrtryckare Kent. Han har ju också
en racer. Jodå han skulle bara käka en macka, sedan skulle han också
ut.
Men han tänkte köra åt andra hållet för då fick han medvind, sade han
innan han återgick till sofflocket.
Trion fortsatte genom Dösjebro och svängde sedan mot Södervidinge. Uffes
och Rolfs bröd
doftade förföriskt i näsan. Snålvattnet började rinna. Men mandom mod morske
män. Kom förbi Södervidingebagaren och så kunde man åter koncentrera sig
på cyklingen. Stora Harrie nästa. Där vände man mot Krutmöllan.
När man fick nedförbacken mot ån så släppte motvinden. Farten ökade. När
ån
var
passerad så fick man första backen. Nestorn piggnade till direkt. Elitaren
gjorde likaså. Vurpans växelreglage fastnade så han fick sega på stora
klingan hela tiden. Jämnt var det i backen. Men till sist kunde Elitaren
med uppådande av de sista reserverna köra ifrån. Det var första gången
på ett à två år som han lyckades med det!
Vidare genom Hoby gick färden. Nu hade man vinden rakt i ryggen och den
nedgående solen rakt i ansiktet. Härligt.
I ett raskt tempo fortsatte man mot Kävlinge. När man äntrade nästa
backe. Stid igen mellan Nestorn och Elitaren. Dött lopp men backen avslutades
med
en fart av nästan 40 knyck, uppför!
I lite lugnare mak
rullade man mot Kävlinge. Där passerade man igenom byn via Kvarngatan. Innan
man rullade ut på 104:an så skulle man passa på att peta ner kedjan på
mellanklingan. Viren satt stenhårt frmme vid handtaget. Antagligen var
det något i handtaget som gått sönder. Men viren hade givit lite med sig
så nu rasslade kedjan... Men assisterad av tvenne kexchoklad från Elitaren
så fixade vurpan rasslet. Han lade tvåpacken mellan ramröret och viren.
På så sätt sträcktes viren de millimetrar som behövdes.
Sedan bar det av igen. Uppför backen med sidvind. "Var är backen , flickor,
ropade Vurpan när den nästan var avklarad... Han var imponerande. Crosscykel
med breda nabbavinterdäck. Ändå hängde han som en plåsterlapp på de båda
andra. Det var bara när de fålarna gjorde kick-down och drog på för fullt
som han inte hängde med. Imponerande.
När backen var avverkad så svängde man mot Furulund och så vidare igenom
Kävlinge igen. Upp för Höjsbacken och emot Hög. I Hög så svängde man av
mot Västra Karaby. I karaby så förevisade Elitaren stolt sin tvåaxlade
vagn som han fått till sin "Grålle". Nu var det bara några enstaka kilometrar
hem. I lite lugnare tempo avverkades dessa. Totalt så avverkade man ganska
precis 50 km denna dag på lite drygt 1 h 30 min. Alltså ganska precis 30
km/h i snitt. Nästa gemensamma träning blir på söndag.
|

Nestorn beundrar Vurpans djungelmekanik
bestående av två kexchoklad
under en vire...

Elitarens ögonsten, Grålle...
|
Det
var tungt...
|
Söndag
28 mars. Nestorn, Vurpan och Hillclimber anslöt till Elitarens bostad.
Här hade det varit fest dagen innan.
Elitaren hade sett piggare ut. Han hade kommit i säng kl 04.00 enligt
sommartid.
Nu
var
klockan
11.00.
Vurpan
hade arbetat under natten och kommit i säng 04.30. Hillis hade ätit för
många räkor och därför fått dem nersköljda med lite väl mycketr vitt
vin? Hur som helst så rullade kvartetten ut och svängde norrut. Man följde
110:an upp till Möinge. Här kastade Elitaren in sin handuk och tog cykelstigen
på den gamla banvallen hemåt. Knappa 27 km blev det. Den kvarvarande
trion kämpade på via Tågarp - Sireköpinge upp till Ekeby. Sedan tog
man 110:an söderut. Dock svängde man av mot Ottarp och körde vägen baklänges
gentemot när man annas kör den slingan...
80 km fick de uthålliga ihop. Nästa gemensamma träning blir på onsdag.
Då är man förhoppningsvis lite piggare |
|
Vurpan
startade med bergspasset!
|
Onsdag
24 mars. Nestorn och Elitar'n träffades strax innan Saxtorp. Vädergudarna
(läs SMHI) hade lovat fint väder med mycket sol. En svag norostan skulle
kyla av solens strålar lite försiktigt. Facit gav att det som stämde
var vindirktningen... Kvicksilvret föll snabbt så det var
med darr på ribban
som
man
klarade
nollan.
I Saxtorp så hade Vurpan
dragit
till
handbromsen på sin allt muggigare Volvo 850. I sin glatt röda Saecojacka
stod han och fixade med sin crossbåge. Nädå det är
inte någon MC. Visst osar den ibland, men det stod ingen tvåtaktare
för den osen... Dessa trenne presumtiva Spanienresenärer jagade tillsammans
vidare mot den fjärde. Hillis hade som seden bjuder varit i Hylte under
dagen å jobbets vägnar. Strax innan man var framme vid Munkebäck så
hördes en röst bakifrån: Kom igen då gubbar
och så raff, raff, raff lät tramptagen
när
Hillis kom förbi
stående
i spurten.
Jag såg er så jag gömde mig bakom huset, sa den lille spjuvern. Tillsammans
trampade nu alla fyra mot Rönneberga, denna skånska alp. Kallt och
isigt om "snoken". Men värmen spred sig alltefter, inifrån. Uppe
på toppen stannade
man för att Vurpan skulle kunna jucka lite med sin framväxel. Den
hade "begat" fast som man säger på ren Skånska. Efter en stunds idogt
arbete
så övertalades mekanismen att röra på sig, lite i alla fall. Cykel
hade inte blivit nyttjad på ett år. Servicen under desssa månader
bestod väl
mest i att ta bort spindelväv...
Så bar det av igen. Nerför. Hur rutinerat är
det att stanna på en topp för att meka en fem minuter och
sedan åka utför när man blivit lagom kall? Inte blir
man
varmare
under
utförslöpan.
Men När man var i Tågarp så hade man fått upp temperaturen igen.
Bommarna var nere så man svängde vänster för att söka sig mot Ottarp.
Nestorn
krigade som vanligt i varje backe. Hillis jagade med han också. Vurpan
imponerade med sina 5 mil på cykel detta året. Hade han månne
mörkat sin träning? Troligen. Vurpan var i ruggig form...
Sundvik
Siktet
var inställt på Sundvik. Nu var det rakaste vägen dit som gällde. Kursändringen
åt väster gjorde att man slapp den direkta motvinden. Kantvind var det
som bjöds. En viss förbättring alltså. Fter ett tag så nådde man Glumslövsbackens
högsta topp. Nu var Sundvik nära. Nerför, ut mot havet. Lyss till det
svaga kluckeliporlandet från läkustens stillhet. Mörkt som i smen's aktre
regioner.
Men stillheten inspirerade och laddade de halvfrusna batterierna. Så
kom man fram till Sundvik. Nestorn och Hillis pep iväg. Efter ett tag
så drog
även Vurpan ifrån... Hade han
månne mörkat sin träning? Troligen. Elitaren snörvlade
och hostade sitt slem när han tog sikte på de tre röda
bakljusen. Uppe på toppen stannade
man till
för
den
obligatoriska chokladpausen och fotograferingen. När den krispiga kexchokladen
var uppäten och bilden säkert nerladdad på SD-kortet så bestämde man
sig för ytterliggare ett varv. Återigen så drog Nestorn
och Hillis iväg. Elitaren var bättre på hugget denna
gång. Taktiken var upplagd. Ligg inte och sega på he-man växlar. Gå snabbt
ner
på lilla klingan och använd det stora området i utväxling som bjuds därifrån.
Jo kyss... Kedjan lade sig till ro på vevpartiet. Så var det bara att
hoppa av och lägga upp den kletige svarta på klingan igen. Hillis vände
och kom
ner som stöd. Efter några sekunder så var man på väg igen. Men inte orkade
Elitaren köra ikapp, men å andra sidan så gjorde Hillis det med den äran!
Nu bar det hemåt. Nerför Glumslövsbacken. Ner mot Landskrona. Nestorns
ben gick i sedvanlig ordning som lärkvingar. In till Landskrona och sedan
på vindlande cykelvägar ut mot Häljarp. Här vinkade Hillis på återseende
medan Elitaren fick sig ett ryck och drog ifrån för en stund. Nestorn
kom och hade samma njugga inställning till nedvarvning som vanligt. Vurpan
drog ikapp honom. Elitaren drog nytta av rullen. Sedan smög han sig upp
emellan Nestorn och Vurpan. Höger hand smög sig lömskt ut och fick tag
i den lilla tappen som Nestorn har bak på sin sadel. Kontakt! Nu var
det bara till att tolka...
Det tog en stund innan Nestorn förstod varför rakan kändes som en stigning...
I Saxtorp så vinkade man farväl till en belåten Vurpa som var verkligen
på hugget. Detta var verkligen kul. jag kommer på onsdag igen. Ja och
på söndag. Jag jobbar till tre på natten. Men vi behöver väl inte köra
i gryningen?
Knappa åtta mil på knappa tre timmar. Lite drygt 700 m stignig. Mer data
finns att hitta på vidstående diagram. Nästa gemensamma träning på söndag.
|

Hillis, Nestorn och Vurpan på Sundviksbackens
topp.

Den bruna kurvan visar höjdprofilen. 100
m mellan topp och dal är skalan i diagrammet.
|
|
|
|
Ingen
rädder för vädret här, inte...
|
Söndag
21 mars. Hillis och Nestorn var redan i Saxtorp när Elitaren anslöt söderifrån.
Det var ett oherrans regn och blåsväder. Som tur var
så hade regnet avtagit lite liksom blåsten. Men vid elitarens boning
så
hade
allt som
kunde
blåst omkull. Soptunnan, tunga plankbitar som stått tryggt lutade mot
carporten hade slängts omkull likt spelkort. Men med väderkornet på en
ny cykelsäsong så var det inget som kunde stoppa trion. Hillis hade kvar
formen från onsdagen och ångade på friskt på de klistriga och dyngiga
grusvägarna. Det finns inga stigningar att räkna med i Saxtorpsskogen
och Järavallen. Men klistrigheten i spåren grorde att det ändå blev styrketräning
för benen.
Hillis kastade sig vilt ut på de ringlande stigarna. Runt i snirkliga
banr gick det. Ibland var det bara rudimentära stigar. Man såg inte
så mycket av dem utan fim chansa och se. Visst gick det framåt. men
när
man körde igenom den friskt gröna, mjuka, lena mossan så var det till
att växla ner och trycka på ordentligt. Ganska länge höll man på med
att snirkla omkring på stigarna i Saxtorpsskogen. Men allt efterhand
så närmade man sig Välandalen. Nu var man dock längre söderut än vanligt.
Helt plötsligt så vek Hillis av går det dock attellan två små stugor
och ner. "Där går det inte att komma över" sade Nestorn visst och säkert...
Men
Hillis
kom inte upp igen. Så de två kvarvarande Cyklofånarna gav sig utför
den branta slänten även de. Långt där nere i det dyngiga snåret skymtade
man Hillis båge. Men var var Hillis? Hade han gått ner sig i ett av
dynghålen?
Nejdå Där var han ju. lite längre söderut så hade han hittat en spång.
Vandrande till fots drog man sig dit och över bäcken på den smala spången.
Sedan kastade man sig för omväxlings skull norrut på välandalsstigen.
Upp i ändan av den precis vid motorvägen. Här skymtades två rådjur
som lite stört och irriterat tog ett par skutt längre in i slyet. Omtänksamt
och hänsynsfullt så tog Cyklofånarna en vid sväng runt rådjursparet.
Sedan fäljde man vägvallen som var flera meter hög. När man kom fram
till
en stor pöl med öppet vatten klättrade man uppför vallen och satte
kurs mot stigarna på andra sidan asfalten. Medvine. man kände hur man
blev
viktlös vid varje knalle. Faretn kittlade gott i maggropen. Hillis
trampade oförtrutet på medan de bådda åldringarna gjorde vad de kunde
för att
hänga på. Förbi sjöarna gick turen och vidare ut längs ridstigen till
Hofterup. Den svarta dyngan öppnade välvilligt sin famn när trion kom
rullande. Svarthålen gjorde allt de kunde för att hålla kvar ryttarna
i sin mjuka klistrig famn. Men här mfanns det benmuskler. Så inte denna
gången i alla fall! Diverse björkar ligger lite slarvigt över stigen.
De flesta går det dock att cykla över. Man kan ta den stora klingan
till hjälp när man skall över. Ryck upp framhjulet över stocken. Se
till att
vara i trampposition när den stora klingans tänder biter sig i björkens
ved. Trampa till och fräs ur lite ur stocken samtidigt som du får fart
att låta bakhjulet rulla över. Sedan gick turen vidare längs vägen
ner mot Skönadalscentrum. Innan stigen tar slut så svängde Hillis ner
mot
mossen igen. Ut på den svarta vägen. Låt dyngan skvätta omkring. Oj
där är ju en smal och sned spång. Samma som Hillsi vurpade på i söndags!
Attack!!! Jodå alla rullade helskinnade över, lätt som en plätt. Så
fortsatte
man ut på ängarna och letade sig vidare genom Hofterups mosse. Dyngigt,
dyngigt. Dykarn kan ju bara beklaag att hon inte var med. Tänk att få
leka med pågarna i dynglådan!
Rundtramp
Låren blev
allt stummare. Hela tiden sög underlaget. I dyngpölarna så var det viktigt att
man hade ordning på rundtrampet. Dyngan skvätte och hjulen spann. Tidvis
stod cyklarna stilla. Men då var det till att hitta fäste igen och bara
fortsätta dra runt pedalerna. Nu började man att likna deltagarna
i novemberkåsan. Lera och dynga över allt. När specialsträckan genom
mossen
var klar så
var det vattengraven på vägen ut mot motorvägen som skulle passeras.
Vintertid brukar det gå fint. När vattnet och dygan är tillfruset så
är det enkelt att rulla över. Hillis satsade för fullt och stänkt över.
Cykeln höll på att fastna på väg upp ur vattnet, men hans sega
rundtramp räddade honom från denna nesa. Elitaren satsade även han. Och
si, för
första gången i världshistorien så klarade han dynghålet i tinat tillstånd!
Ner en sväng vid strutsfarmen sedan var det dynspecal igen. Dyngigt,
dyngigt. Men med spända muskler och rundtramp. Tryck ner dra upp, så
kom man igenom även här. Ryggarna blev allt svartare av den dyngkaskad
där stod varje gång däcket släppte och sprätte till. Vilken färg man
hade på cykeln gick inte ens att gissa sig till. Hade man inte koll från
början så...
Nu var man i något av en återvändsgränd. Så hej och iväg mot specialsträckan
genom mossen igen. Tidvis är det väldigt tätt mellan träden. Detta fick
elitaren effara när han fick en björkstam i barendsen. Tvärstopp. Dock
var lyckligtvis farten så pass låg att han inte blev avkastad från sadeln...
Nu
började mjölksyran kännas på allvar. aj, aj, aj, oj, oj, oj, vad det kittlade
och molade i låren. Men nu var det ju bara raka vägen ut til Järavallen.
Hillis i spets med Nestorn hängande som en släp bakefter. En lucka ner
sedan till Elitaren som kom pustande och stånkande efter bästa förmåga.
Upp över bron och så rakt ner. Elitaren fann en ny stigsnutt rakt fram
från bron. manligt nog var där även ett eller annat björnbär att köra
igenom... sedan gick turen runt och ner mot parkeringen och så ut på
den gula slingan. Där siktade nestorn högt och passerade Hillis samtidigt
som hillis följde det invanda spåret och svängde åt höger, ut mot lithorinavallen.
Nestorn försvann som ett jehu rakt framåt! Men efter någon minut så hittade
även Nestorn vägen till specialsträckan på lithorinavallen. Ett och ett
havlt varv åå denna sedan gick man över piggatrån igen för att leta sig
tillbaka mot gångbron. Medvind längs slingan. Farten blev tidvis svindlande.
man kände hur viktlösheten inträdde vid vissa små knutor. Härligt och
pirrande! Det gick att satsa på stigarna denna ruskiga dag. Det var inte
många flanörer som vågade att sticka ut näsan i rusket. Tilbbaka över
bron och så rullade man lite lugnare vägen mot elitarens boning där cyklarna
fick sig en välbehövlig avspolning. Sedan kunde Nestorn och Hillis lunka
hemåt för att int sofflocket även de...
35 kilometrar avverkades under de dryga två timmarna turen varade. 305
meter stigning var inte så myycket att skryta med. Men det sugande underlaget
gjorde att den siffran nog skull matchas med en bra bit över 1000 meter
stigning...
Nästa gemensamma träning blir på onsdag då förhoppningsvis även Vurpan
deltar!
|

Nestorn kånkande på sin springare över
den smala spågen

Hlillis med sin lätta proffsscykel över
spången...
|
|
|
Välmörade
gubbar!
|
Onsdag
17 mars. Nestorn Och elitaren möttes i Saxtorp. Hillis skulle också
ansluta, men han hade varit i Hylte å tjänstens vägnar så han kunde
bli lite sen.
Duon satte kurs på Munkebäck via Häljarp. Jodå Hillis stökade runt
i chateauet. Ut kom han med andan i halsen och ett reflexkoppel över
axeln. "Tillhör du den cyklande polisen?" blev den självklara frågan.
Ett fniss blev svaret medan han slank in i vedskjulet för att hämta
sin orange springare.
Det var nästan sommar i luften. När Elitaren körde hemifrån visad kvicksilvret
på 12-13 grader. Nestorn hade någon grad svalare. Men vilken upplevele
att cykla i den ljumma kvällningen.
Det spratt i Hililis ben. Han vevade på i ett ordentligt tempo mot
Rönneberga. Upp för knallen med en lucka till de båda andra. Sedan
bar det utför. Det var bara att stå på utför. Det var fortfarande ljust
så att man såg vägbanan ordentligt. Dessutom så blev man inte nedfrusen
av fartvinden denna ljumma kväll. Häääärrrlligt! Efter Rönneberga så
var det Tågarp och så mot Sireköpinge. Lite tävling blev det i backen.
Hillis bevakade hela tiden sin förstaplats. Nestorn stumnade lite.
Men färden gick vidare. Eftersom Hillis hade spänt upp fjäder ordentligt
så lade han sig i spets och vevade på. Det gick undan in igenom Sireköpinge
och så var det upp till vänster mot Halmstad. Här kom Nestorn osynligt
visslande förbi i ytterkant och var först uppe för backen. Revanch!
Igenom Halmstad och så efter ett tag till vänster mot Ekeby. Nu började
det skymma så pass att baklyktorna fick tändas. Från Sireköpinge till
Ekeby är det en inspirerande väg, slingrig och kuperad.
I Ekeby så höll man på traditionerna och stanade till för en chokladpaus.
Fy f-n, sade Elitaren. Man får ju svälja chokladen tillsammans med
hjärtat och spyorna... Hillis såg bara mer inspirerad ut i sina pigga
ekorrögon.
"Ska vi rulla av lite hemåt" undrade Elitaren. Tystnad blev svaret.
Hillis kroppsspråk visade at här skulle det inte rullas. Spyor
och hjärta var ju på plats igen, så varför sjåpa med att rulla? Frenetiskt
vevade han på. Nestorn och Elitaren jobbade för glatta livet på att
hålla sig kvar på rullen. Elitaren fick nöjet att göra Hillis favorittrick
på, just det, Hillis. Han trampade ifatt och tog tag i sadeln och lät
sig bogseras... Nu på hemvägen så hade man vinden mitt i snoken. Men
som tur var så var
det
ingen
större
kuling,
även
om vinden
märktes.
De båda gubbarna började krokna på allvar. Än var det Elitaren och
än var det Nestorn som behövdes väntas in. I Tågarp så svängde man
höger direkt efter järnvägen. Upp för den goa backen och så vidare
mot Vadensjö. Här tog man till vänster upp mot Rönneberga igen, men
svängde av mot Asmundtorp precis när den ordentliga stigningen började.
Gubbarna konfererade om att det kändes skönt att man snart var i Munkebäck
och kunde veva av "pågaspolingen" så man kunde få lite lugn och ro...
Jodå, räddade av gång-gången. Hillis svängde av för att köra hem och
krama om Pia och katten. Med dimmiga ögon och löddrande munnar så makade
sig den kvarvarande, utlakade, resten av trion hemåt även de. I Häljarp
så vinkade Nestorn och svängde av heåt. Denna dagen tog han inte omvägen
över
Saxtorp. Han hade dock Eitarens fulla stöd. Knappa tjugo minuter senare
var även Elitaren hemma. 80 km avverkades med en snitthastighet på
29,2 km/h. 580 m stigning lade man under sig. Nästa gemensamma träning
blir på söndag.
|

Hillis njuter men både Nestorn och Elitaren ser lite medtagna ut bakom sina
påklistrade masker. Elitaren kunde inte ens hålla kameran stilla
utan det blev lite skakningsoskärpa... |
|
Slakofånarna?
|
Söndag
14 mars. Nestorn och Elitaren träffades som avtalat 09.30 i Saxtorp.
Men var blev Hillis av? Det var ju han som tagit initiativ till den
tidigare tiden... Nestorn och Elitaren körde några repor funt om. Fram
och tillbaka
till Häljarp. Några varv i rondellen. Så fram och tillbaka mellan Stora
Byvägen och rondellen. Till sist så tog man upp mobiltelefonen. Man
fick kontakt med Hillis bättre hälft, Pia. Tekniska problem med cykeln,
men
"drullen" var på väg och beräknades anlända inom någon enstaka minut.
Jodå, efter ett par minuter så siktades Hillis i sin blåa skrud.
Solen
lyste med sitt varmaste ansikte denna dag. Temperaturen steg snabbt. Lite
hade alla tre lättat på klädseln. Tjälen var på väg ur marken så grusvägarna
var sugande tunga. det var som att cykla på flugpapper. Dessutom var både
Hillis och Elitaren trötta och ur form. Hillis hade konsumerat för mycket
antioxidanter och rökiga Skotska drycker. Elitaren var nedstämd och hade
dessutom sviter kvar i kroppen efter att ha varit flytthjälp dagen innan.
Men Nestorn, "gubbavj-v-l-n" trampade på med raska tramptag. Spänstfenomen!
Turen gick ut i Saxtorpsskogen. Vindlande och svindlande stigar. Dyngan
skvätte. Tänk att den dyngälskande Dykar'n var inte med. Oj, oj, oj, vilken
miss! Hon ägnade sig åt att kasa på brädlappar på snö istället. Hur som
helst så begav man sig efter en stund ut mot Järavallen. Ner i Välandalen
över spången. Där hade någon motorcykel passerat. Djupt lerigt spår. Hillis
tog spets och kastade sig över spången. Men MC spåret hade andra planer
för honom. Bakjulet började glida på spången. Sakta (verkade det som) lade
han sig allt mer på sidan. Så precis över spången drullade han så slutligen
omkull. Nestorn och Elitaren passerade spången försiktigt till fots...
Men sedan gick färden vidare ut mot Järavallen. Det var mycket folk ute
i denna den första riktiga vårdagen. Man tog "baklöpa" på den vanliga stigen.
Alltså dundrade man förbi sjöarna och så vidare rakt ut i mossen. Blött
och dyngigt. Men några centimeter ner så låg tjälen kvar. Detta gjorde
det geggigt på ytan och tidvis snorhalt när man fick dyngplaning på tjälen.
Fördelen var att man inte sjönk ner i dyngan. När man kör en invand slinga
baklänges så blir den som ny. Det är ett helt annat landskap som visar
sig. När mossen var avverkad och man drog sig upp mot gångbron över E6
så hade man medvind. då var det så varmt att man skulle kunna ha kört i
korta kläder! Sommar!! Härligt!!!
Vid brofästet så var det dagsN för lite choklad
och fotografering. Den söta kexchokladen smakade fint och piggade
upp de trötta kropparna lite. När godiset var nersköljt
av några klunkar klorerat
kranvatten så äntrade man cyklarna igen. Kosan var inställd
på slingan
vid lithorinavallen. Hej och iväg. Det var gott om flanörer ute.
Bilarna stod tätt packade på parkeringen. En kort repa på den
gula slingan sedan gav man sig ut på lithorinavallen. Den slingan
står sig i alla väder. Ett
blått Öresund i fonden gjorde iinte upplevelsen sämre.
Ett och ett halvt varv sedan gick man av och följde golfbanan österut.
Målet var nu att ta
sig över bron igen för att sedan rulla hemåt. Hillis gjorde
relektionen att det var riktigt tungt och att man inte fått en endaste
millimeter gratis. Alltså inte en millimeter gratisrull. Men det
ger ju av andra sidan starka ben, så varför inte? Man rullade
genom mossen och ut mot Hofterup. Man
ledsagade den trötta och bortkomna Elitaren till hans bostad. Där
passade man på att skölja av sina dyngiga cyklar. Man bestämde
att köra racer
på onsdag. Väderprognosen inför denna dag var kalas. Dagens äventyr
blev 37 kilometer långt.
|
Nestorn och Hillis njuter av vårsol och kexchoklad
vid gångbrons östra fäste.
|
Coola
racerförare...
|
Onsdag
10 mars. Kallt som i ett eskimåhelvete. Den snåla ostanvinden spelade
cittra på revbenen. Hrrrr och brrrr. Pantani hade nu till sist dömt ut
sin MTB. Någon ny tänkte han inte införskaffa
förren det stora höstmörkret lägger sig igen. Så efter lite övertalning
så fick
han ut
Nestorn och
Elitaren på respektives ädla springare. Elitarens knä
hade ju knorrat lite på sistone. Lugnt tempo och bara
rulla
lite
i den
friska
vinden.
I vanlig ordning tog det inte särskilt många tramptag innan Pantani ryckte
första gången. Nestorn hakade på medan Elitaren höll sitt knä i första
rummet och inte ville riskera Voltarenbehandlingen. På väg mot Borgeby
så samlades man åter igen. Nu hade man inget lä ett tag. Likt vassa skalpeller
letade sig vinden in genom käderna. Det var ju tusan om inte vårvärmen
kunde komma snart!
Bjärred avverkades och så vidare in i Lomma var man fick lite lä igen.
sedan var det cykelstigarna till Sjölunda. Ett kort stopp för kexchoklad
och fotografering. Sedan rullade man vidare igen för att inte kyla ner
sig. Med lätta fjät trampade man sig ut till Arlöv coh så vidare förbi
Burlöv Centrum och Alnarp innan man kom till Lomma igen. På väg till
Lomma så fick sig Pantani åter igen ett av sina ryck. Men i Lomma så
samlades man åter för en liten stund...
När Lomma var passerat och man var på väg mot Habo Ljung så fintade Pantani
och vek bryskt av och in på cykelbanan. Nestorn och elitaren lunkade
på längs vägen. Strax innan Bjärred så hittade Pantani vägen ut igen.
Därefter blev det kamp mellan honom och Nestorn. elitaren lunkade lugnt
vidare i sitt anpassade tempo. Vid trafikljuset i Lödde så samlades man
åter igen. pantani meddelade att han skulle hem till sitt kalla hem (oljan
hade tagit slut). Nestorn och Elitaren fortsatte raskt mot sina hem.
Dryga två timmars cykling gav 57 km med råge på vägmätaren. Nästa gemensamma
träning blir på söndag. |

Pantatni och Nestorn skålar i välkylt
vatten på Sjölundaviadukten.
|
Vårcykling
längs havet!
|
Söndag
7 mars. Det var ett tag sedan man var ute tillsammans. Diverse opnassligheter
har strött sand i maskineriet. Men dennna kyliga söndagsmorgon var
det inte bara Vasaloppsåkare som var uppe. Trenne Cyklofånar möttes
i saxtorp kl 10.00. Hillis kom norrifrån, Nestorn österifrån och så
Eiltaren från söder. Snabbt lämnade man asfalten för att rulla ut i
skogen. Stigfinnare Hillis var på upptäckarhumör. han ledde ut trion
på många stigembryon. Ett antal runder där på cyklarna och där hade
varit en stig...
Efter diverse snirklingar runt i skogen så kom man
fram till Välandalen. Ner i ravinen och rulla över bäcken på spången.
Följ sedan den naturskönt ringlande stigen på ravinkanten. Efter cirka
kilometern så tar stigen slut och man får passera asfaltvägen. Nu är
det inte långt kvar till Järavallen. Dagen till ära så valde man att
köra till höger direkt vid sjöarna. Detta gjorde att man så småningom
fick dra sig upp på asfalten igen för att ta sig över motorvägen via
rondellen vid Saxtorpsavfarten. den. När man trixat sig runt sitt dryga
varv så rullade man nerför slänten och
jagade
över
Barsebäcksvägen.
En liten gång mellan tagtrådsstaketen ledde ner till stranden. Man
gav sig av söderut mot Barsebäcks Saltsjöbad. Tungt och trixigt
var det. Tången låg i ett tjockt lager. Bitvis var det i princip omöjligt
att cykla. Men det avskräckte inte denna trio. Oförtrutet avancerade
man söderut. Halvvägs till Saltsjöbaden så tog man sig en liten avstickare
på en sandrevel. Längst ut på denna revel låg där en röd boj med en rostig
kätting som slutade i en av de tramsigast små blyplättar man kan tänka
sig. Inte konstigt att den låg uppspolad på stranden... Men det var ju
inte Cyklofånarnas problem så snabbt vände man den blekröda plastkulan
ryggen och ångade vidare. Vassen och tången avtog och det blev lättare
att cykla. Hillis spratt till med sina friska ben. Oj, oj, oj, här gick
det undan. Strax innan Saltsjöbaden så försvann Elitarens framhjul ner
i en grop. Detta föranledde hans springare till att kasta av sig sin
ryttare. En volt över styrstången så var det klart. Men det stoppar inte
en Cyklofåne. Upp igen och så efter Hillis. En liten tur ut på bryggan
vid badplatsen, sedan var det bort till stenpiren vid Tegelvik för att
ta sig upp för Stenbocksvall. På stigen mot Barsebäckshamn mötte man
en annan MTB:are. Häääärligt! Så en bra fart på stigen som ringlar sig
längs stranden ner til hamnen. Här slog man sig en lov ut på piren och
såg när Göran Garmer med besättning lade till med räddningskryssaren.
Men Elitarens knä hade börjat göra sig hört igen så man vände kosan mot
Hofterup igen. Nordanvinden kändes när man fick den i näsan igen. I Hofterup
så svichade man förbi skånes Cykelförbunds ordförande, Rolf Johanssson,
med fru. Hej, hej och iväg. Några tramptag senare så var man vid Elitarens
boning. Här hade man cykelvård innan Hillis och Nestorn fortsatte hemåt.
Då diverse problem hade tillstött under färden så hade mätarna inga tillförlitliga
data att ge. men närmre tre timmars färd gav bortåt de 48 kilometrana
tillryggalagd sträcka. Nästa gemensamma träning blir på onsdag.
|

Hillids poserande som
en Havfrue på ett isflak. Naäe, inte riktigt.
Istället för isflak så
var det ett stort frigolitblock...
|
|
|
|