Fredag 17 februari. På fredagkvällen kom det till redaktionens kännedom att vår käre cyklistkollega blivit pappa. När han äntrar faderskapet så gör han det med buller och bång. Två pågar. Därmed torde det vara bevisat att han inte bara har krut i benen utan även däremellan.

Oj, oj, oj, det är bråda dagar nu, sade den lycklige, nyblivne fadern med andan i halsen, när han skulle leda spinningpasset i fredagskväll. Vi får nog köra in lite av tiden så jag kan komma hem och hjälpa till med pågarna. Och så var där inte mer tid till intervju. Men Cyklofånarna gratulerar den nyblivne tvåbarnsfadern (och modern)!

Onsdag 7 februari. Lite frånfälle var det såhär mitt i veckan. Bengeten vårdade sin femte förkylning sedan i julas. Han beordrades att hålla sig bakom lyckta dörrar så att inte bacillerna kom på avvägar. Nestorn däremot hade ramlat ur garderoben och kom rasslande på sin ljusblå enpetare. När mörkret faller och han sätter till dynamon så låter det som när en präktig fllicka kommer puttrande på sin lagliga moppe...

Elitaren och Nestorn sammanstrålade i Saxtorp för att sedan dra sig söderut. Men när man vände in vid Borgeby Slott så fick Elitaren den ljusa idén att fortsätta rakt fram. Att cykla "Örtoftarundan" baklänges. Nestorn var med på noterna så han tog spets och fortsatte österut. Mot vindriktningen. Även om det inte blåste så många pillimucker så var det isigt i alla fall. Efter att Furulund passerats så svände man mot Hoby. Här kom det ny inspiration. Ta cykelbanan! De båda vinglade ut på den smala asfaltremsa som utgör cykelvägen. Ån hade högt vattenstånd. Några centimeter till och cykelvägen är översvämmad. Lite lerigt på sina ställen annars var det bara att trycka på. När man passerade under 108:an så var åns yta i jämhöjd med cykelbanan. Men den större delen av banan var dock torr. Ju längre österut man kom ju mörkare blev det. Några forgängare på cykelvägen blev lite förskräckta. Annars hände det inget under färden. Så småningom kom man till Örtofta och så vidare till Viderup och så upp för backen. Nu var det nästan helt mörkt. Men mot den blå kvällshimlen på backkrönet avtecknades silouetterna av tre rådjursom höll ett vaksamt öga på de två cyklisterna. Efter ett tag så fann de det bäst att dra vidare. Strax efter när vägen vänder ner mot Örtofta igen så stannade de båda för det obligatoriska Kexchokladätandet.

Nu var det medvind. Bara låta snabba lätta tramptag ta en mot stugvärmen. Stortårna och fingrarna började kännas riktigt frusna. Nere vid Örtofta så fann man för gott att ta 104:an hem igen. Raka vägen fram till V. Karaby sedan därigenom och hem till Elitaren, Här serverades det åter igen Kexchoklad och Nestorn fick tillfälle att krama om Anita.

'två timmar och trettio minuter tog turen. Någonstans runt 65 kilometrar torde det ha blivit. I alla fall bränndes 1600 KCal.

Söndag 4 februari. Jaha, inga cykelkompisar idag iheller... Nestorn och bengeten här helt hemfallna åt Bingolottoförsäljningen. Vurpan och Hillis hade ju tidigarelagt sin träning. Men det var ju inte mycket anat att göra än att ensam gränsla sin springare. Då våren låg lovande i luften sträcktes skritten ut mot Barsebäckstrand. Massor av tång och musselskal bemängde stranden. Det krasade under däcken på vägen mot Tegelvik. Vid den gamla utlastningspiren så var det dags att göra attacken mot Stenbocksvall. Men si den hålian springaren vill inte gå ner på lägsta. I protest kastar den av kedjan. Först fram, sedan bak. Efter handpåläggning så ville det till sist fungera. Allt gick som smort. Likt en fluga på väggen närmade sig Elitaren krönet. Men si då gick det väl smort. Bakhjulet slirade i leran och så var det stopp. Men det var bara två steg kvar. Sedan fortsatte turen uppe på Stenbocksvall och vidare mot Barsebäckshamn. Gångstigen där var väl utbyggd med nya plankor över de sankaste områdena. Dessutom hade man försynen att lägga plankorna så tätt att inga hjul kunde krypa ner mellan dem. Tackar, tackar! Men vid några ställen var det så mycket uppsolat och bortspolat att kontakten med stigen tappades. Men hur som helst så dök snart Barsebäckshamn upp. Oförtrutet fortsatte Elitaren mot Rörbäck och vidare bort mot Sandskogen. En markväg följees ner till en hage vidare härifrån vinglade det sedan vidare ner till Vikhög. En runda runt där där han även han med att morsa på Åke Gyllander med fru som var på söndagspromenad. Hemvägen gick sedan via Löddesborg och Sandskogen. I Sandskogen gavs det även tillfälle att hälsa på Tändkuleöverbefälhavare Jocke Persson! Ja det var många kändisar ute i det vårliknande vädret. Efter en timme och tre kvart var Elitaren hemma igen.

Lördag 3 februari. 2007-02-03 Hillis & Vurpan hade avtalat om att dra till Söderåsen och rasta MTB:erna på lördan. Försök att få med Badermeinhof och E(x)litarn misslyckades.

Ca 09,40 landade vurpan med sitt krutpaket till bil på Hillis uppfart. Vurpan konstatera att hans MTB inte varit ordentligt surrad då den pekat nästan rakt ut (endast hängande i övre ramröret) på vägen upp från sydskåne. Upp med Hillis MTB på hållarenräckt, surrning och sedan iväg mot den ”sydliga-alpen”.

Vi utgick från parkeringen vid Klåveröd och startade på röda-slingan som var drabbad av skogsskövling så stigen fick bitvis överges. En skotare gjorde sitt bästa för att köra sönder stigen i jakten på de utspridda stockarna. På vägen bort mot Snuvestuan, vid ett lyft över ett stormfällt träd, upptäcker Vurpan att han glömt vattenflaskan i bilen. Lappkast och tillbaka till bilen efter flaskan. Solen värmde och svetten bröt fram fort så vatten var ett måste denna härliga dag. Det var blött i på stigarna, varje rännil var en mindre fors och det kändes som kärlen just släppt sitt grepp om marken…. -med andra ord det sög bra i benen. Färden fortsatte på skåneleden bort mot Klåverödssjön. Sjön rundades utan större missöden och vi gav oss i kast med vita-slingan i riktning mot Hippikossornas (Highland Cattle) hage. Även vita-slingan var bitvis drabbad av skogsskövling, djupa hjulspår passerades med vissa problem. Ungefär här passerades gränsen för vattenskräck –d.v.s. när du inte kan bli mycket blötare om fötterna än vad du redan är. Spången i Hippikossornas hage passerade Hillis med visst flyt medan Vurpan tvekade och fick leda MTB:n. Kossorna var på vinterbetet på andra sidan Ljungbyhedsvägen, så någon närkontakt med chicken-race blev det inte denna dag. Vi stannade till vid hagen och glodde på kossorna som glodde tillbaka på de två cyklofånarna. Vurpan fyllde vattenflaskan vid tappkranen vid hagen och sedan fortsatte färden. Nu blev det grusvägen bort mot Tranerödsmosse, in på vita-slingan igen. Här var det farligt hala spänger som även Hillis tvekade att försöka sig på. Det fick bli ”gyttjebrottning på cykel” vid sidan av spången istället. Nu var siktet inställt på MTB-banan. Ett varv avverkades och sedan var både Hillis och Vurpan rätt trötta och nöjda och skitiga. Vi delade på en energibar i härlig middagssol och började sedan återfärden mot bilen. Det blev lite grusväg för att vila kroppen efter MTB-banan följt av skåneleden och rödaslingan tillbaka till parkeringen. Tog även en avstickare ned till Snuvestuan för att visa Vurpan denna spektakulära grillplats.

Det blev en tur på ca 2 tim och 40 minuter. Inga direkta vurpor att skriva hem om med en jäkligt skön och skitig tur.